(Forts:)

Det hade varit missväxt i två år och maten var knapp. Ingen visste hur de skulle ta sig igenom nästa vinter. Trots detta hade ”Johan i Slotts” mesta arbete gått till de fattiga sjuka, som ständigt stod vid hans dörr. Johans rykte som botare var vida känt och var dag infann sig ett hundratal patienter på gården för att få hjälp trots att de inte hade pengar att betala för sig. Hans fru Christina hade slitit för att få allt att gå ihop på deras del av gården, de sambrukade med hans bror Peter Svensson, men nu var vägs ände nådd. Hon var också trött efter att den elfte barnafödseln slutat så illa året före. Hon kände att allt nu var nog, både med barn och knog. Sambruket måste upphöra.

Maria Charlotta vänder sig hastigt om i sängen och stöter till sin lillasyster Hilda som sover skavfötters med henne. Hilda sover tungt men Maria Charlotta har vaknat av ett ljud. Det är inte ett vanligt nattljud, som från någon som tömt en potta bakom stora trädet och muttrande går in igen. Nej, det är ett malande ljud av röster som slingrar sig runt varandra i fallande och stigande toner. Det kommer från farbror Johan och Christinas hus. Det hörs nu steg fram och tillbaka utomhus; de stannar då och då och man hör slutligen rösten av en kvinna som säger något högt och bestämt. Sedan blir det åter tyst och stilla nattro. Maria Charlotta faller i en slummer som ska vara fram till morgonen. Hon vet inte att det är sista natten som hennes värld är som vanlig. Hon vet inte att från och med nu kommer hennes liv att förändras för alltid. Hennes föräldrars tunga andetag i mörkret, en bit ifrån i den andra sängen, är oförändrat regelbundna på den stora bondgården Slott. Alla sover sin oskuldsfulla törnrosasömn ovetandes om att en helt annan tid är i antågande; en tid där allt det invanda ska rivas upp och försvinna som om det aldrig någonsin existerat. Inget ska finnas kvar, förutom en dov ton i en släkts undermedvetna som ska hålla något vid liv generation efter generation tills dimman skingrats och sikten blivit klar igen.

Nästa morgon, sommaren 1864, samlade farbror Johan hushållet på gården i brodern Peters kök och yttrade endast orden: – Min del av Slott ska säljas! Sedan gick han rakt ut genom köksdörren och var borta under resten av dagen trots att det satt många patienter både i förstun och utanför hans hus och väntade. I köket satt en tyst församling av familjemedlemmar, drängar och pigor kvar liksom förstelnade. Hustrun Christina vände sig till sin svägerska och sa: ”Jag tyar inte mer, Kajsa-Lisa. Han måste välja. Sälja och öppna praktik eller tänka på gården.” Kajsa-Lisa la sin hand över svägerskans och höll den bara tyst där. Hon visste redan allt; hon visste redan allt.. Lilla Maria Charlotta hade suttit i ett hörn i köket och känt spänningen stiga. Hon hade iakttagit sin mor Kajsa-Lisa och tant Christina hålla varandra i handen en stund, sedan hade hon rest sig och gått ut. Var var far? Varför var han inte med? Hon gick ner mot ladugården och ropade: – Far, var är du? Ingen svarade men hon visste att han ibland gick ner till hästarna när han behövde tänka. Hon fann honom också där i spiltan med ena handen på manken som om han just frågat hästarna något och ville ha ett svar. – Far, vad sa farbror Johan? Ska de flytta? Vad händer med oss då? Ska vi bruka hela gården ensamma? undrar Maria Charlotta nervöst. Peter lyfte upp den sjuaåriga Maria Charlotta på en av hästarna och sa trött: – Vi får väl se, vi får väl se, flickan min.