Idag, när samhället går in i ett allt starkare spinn, och lämnar människan ensam och utsatt i en livssituation aldrig förr skådad i historien, kan det ge en viss trygghet att känna till två sociologiska termer som vill definiera vårt mänskliga tillstånd av idag.
Ordet ALIENATION började användas på 1940-talet och fick sitt fulla uppsving efter andra världskrigets slut, när västvärlden utmattad vaknade upp i en värld av spillror utan någon synlig, gemensam väg framåt. Termen kom att beskriva människans känsla av främlingskap i ett nytt, modernt samhälle, där hon kände sig utsatt för byråkratiska organisationer som styrde hennes liv. Utan det lilla samhällets identitetsbejakande omgivning och efter att den stora migrationen kastat runt människan och slitit av hennes släktskapsrelationer och hennes hembygdsrötter, kröp en känsla av att inte finnas till, en depersonalisering, in under skinnet. Hon blev ett nummer bland alla andra och hennes relation till detta nya samhälle blev “kund”.
Ordet ANOMI i sin tur är ett begrepp skapat av sociologen Durkheim som levde i övergången mellan bondesamhället och industrisamhället. Med denna term ville han påvisa sambandet att “såsom samhället är strukturerat, så är människans inre strukturerad.”
Det han såg var ett samhälle som höll på att glida isär, fragmentiseras, med oklara moraliska ståndpunkter och otydliga sociala koder och med allt större inre konflikter. Detta skapade samma splittring i människan, ansåg han, vilken i sin tur blev splittrad och stressad med sjukdom som följd; depressioner, apati, aggressioner, våld osv.
Han menade att vi måste se till större orsaker varför vi som människor mår så dåligt, nämligen till ett sönderfallande samhälle.
Ingvor Sabina Le John 