Naturens revirstrider pågår överallt. Där jag ligger och solar i vilstolen på hyreshusets gårdsgräsmatta, startar kajor och skator upp ett luftkrig. De anfaller, retirerar, kraxar och intar nya positioner. Jag faller i lätt slummer i den ljumma lördagseftermiddagen.
Så väcks jag plötsligt av ett gäng invandrarkillar. De går förbi och gör “handklappningen”, en hånfull klapp som används flitigt på gator och torg i Malmö mot det man ogillar. Några kommentarer far på ett språk jag inte förstår, men jag förstår meddelandet: “Sitt hemma som våra morsor gör, ta inte plats härute på vårt revir på gården”.
Att bo i Malmö är som att flytta till både “1800”-talet när det gäller kvinnosyn, i synnerhet den något äldre kvinnans livsvärde och samtidigt framtidens “2100”-tal, där en ensam kvinnas väg är accepterad som något normalt, vilket det inte var i småstadens Småland..
Invandrarkillarna kan inte veta att jag är en kvinna kommen ur en tradition av Simone de Beauvoir, Ellen Key, Fredrika Bremer; hela vägen tillbaka till min mormors mor som var lärarinna i Småland på 1800.talet och lärde min mormor i kvinnofrågan. Jag kan placera deras beteende i en kontext och se på det hela ur en annan synvinkel. Jag tänker på FI:s valresultat i Malmö; där jag bor fick FI 14,75%, nere på Värnhem: 15,03%.. Det lindrar, men det sårar ändå ända in i själen. Jag kan inte rå för att jag som människa föddes som kvinna. Jag vill kunna röra mig fritt som män, sätta mig överallt där män kan sitta, bli respekterad som man till man, men de yttre stadsreviren är fortfarande männens, den manliga pubens karaktär, de boulespelande männen på torget. Den ensamma kvinnans väg är också en flyktingväg. Om de bara visste hur mycket vi har gemensamt egentligen i den vita, västerländska mannens samhälle men kanske är det dags att retirera tillbaka till en universitetsstad för lite lugn och ro.
Ingvor Sabina Le John 