PÅ TISDAG MORGON hade ”hon haft några samtal och verkade ganska pigg”, men på eftermiddagen vid femtiden kom hon i coma och återfick inte medvetandet. Hon dog  vid halvelvatiden, på kvällen den 24 augusti 1943. Begravningen ägde rum på New Cementery i Ashford, södra England med endast sju personer närvarande.

  HENNES NAMN VAR SIMONE WEIL, en fransk-judisk kvinna, född i Paris 1909, som kom att influera den europeiska samhällsdebatten med sitt omfattande skrivande och sina debatterande alster. I boken ”Simone Weil”, skriven av hennes barndomskamrat och namne Simone Pètrement ( Natur och Kultur) får vi följa Simone genom hennes barndom ända fram till hennes förtidiga död. En brådmogen, överintellektuell medelklassflicka möter en verklighet som ger henne en livslång depression. Samtidigt sporrar det henne att utföra ett till synes övermäktigt projekt: att ge de ordlösa, de förtryckta i samhället analys och kraft att hävda sina liv i skuggan av sina förnedrande livsvillkor.

  I SIN ESSÄ ”PERSONEN OCH DET HELIGA” skriver hon: ” Människan undslipper kollektivet endast genom att höja sig över det personliga och ta steget över i det icke-personliga. När detta sker, då finns det något hos henne, en liten del av hennes själ, som det kollektiva aldrig får makt med. Om hon kan slå rot i det icke-personliga goda, det vill säga bli i stånd att hämta kraft där, då förmår hon också, var det framstår som en plikt, hålla stånd mot vilket kollektivet som helst utan att stödja sig på ett annat: en styrka, liten visserligen, men reell.”

 HON TAR ARBETE i fabriker sida vid sida med arbetarna, arbetar på vingårdar i solens hetta, samtalar med de utstötta på gatorna, besöker bordellerna, gömmer flyktingar från Hitlertyskland och deltar i det spanska inbördeskriget mot Franco. Periodvis arbetar hon som filosofilärare runt om i Frankrike åt överklassens bortskämda flickor för att försörja sig, medan hon arbetar fackligt åt gruvarbetarna och diskuterar politik med Trotskijs son. Hennes liv är en enda handling i värdighetens tecken: hon närmar sig så småningom en andlighet som inte passar in i några fållor; katolicismen kan hon inte förlåta p g a inkvisitionens utplåning av katarerna i Sydfrankrike. Hon kommer till slutsatsen att hon går Guds ärende bäst genom att stå fri från alla dogmer och kyrkotraditioner samt att möta människorna ute i samhället som ”en av de andra”. Hon fascineras även av andra religioner och studerar dem ingående. (Forts).