“Ola Hanssons diktning handlar kanske djupast om att bryta upp och att komma hem – och att ingetdera är möjligt.”

” Att främlingsfientligheten också är ett betydande skånskt problem är ingen hemlighet. Sjöboandan är nämligen inte först och främst en fråga om rasism eller främlingshat, utan något ännu värre, svårare att komma åt: den finns inuti människorna, oavsett om de omges av främlingar eller ej. Verkliga främlingar kan tillhöra vilken äkta skånsk grannfamilj som helst. Det är som hos Sandemose i Jante: det är själva avvikelsen det är fel på, ur inhemsk den än är.”

“Var och en av oss – tycks Oddner mena – lever djupast sett isolerad inom sig och på platsen för sitt enskilda drama. Inga kollektivistiska påbud eller samfällda känslostormar kan upphäva denna yttersta gräns för individerna. Gemensam glädje, delad olycka, endräkt inför tillvarons tyngd eller lätthet – sådant kan för ett ögonblick självfallet avbryta den inre isoleringen och bli till lysande tillfälligheter i den privata eller allmänna historien. Men den innersta kärnan, den som ligger dold under lager av skiftande sociala skeenden och konventioner, delar var och en bara med sig själv. Likheten människor emellan ligger däri att vi alla är ensamma om våra djupaste och unika livsrum. s. 73.

“Allting är dubbelbottnat, förklarar han. Det finns ingenting som inte, åtminstone inte för en tänkande människa, rymmer en tveeggad potential. I stormens onda öga glimmar försoningens goda ljus. I vreden försoning, i hatet kärlekens princip. I dödens hångrin skymtar återfödelsens leende. Bakom det individuella uttrycket antyds någonting som är större än den enskilda personligheten. s 121

“Det vi inte vågar se inom oss, ser vi istället utanför oss. Det vi omedvetet sänder ut, ger världen tillbaka som en spegel. Världen reflekterar vårt inre tillstånd. Samma händelse upplevs olika av olika människor, därför att de projicerar olika saker på den. Det som varje människa läser in i en händelse är en spegel för den människan att se sig själv i. Ett annat ord för spegel är dagsström.

Omedvetet drar du till dig din egen dagsdröm dvs de människor och beteenden du behöver spegla dig i för att se dig själv. Yttervärlden kommer till dig för att visa dig, göra dig medveten om hur ditt psyke ser ut.

Lagen om attraktion ser till att just du får de upplevelser som bäst speglar var du är just nu i ditt medvetande. De fysiska formerna vi ser utanför oss är en yttre manifestation av vårt inre psykiska tillstånd.

Att ta till oss det vi möter utanför oss som spegelbilder av aspekter hos oss själva kallas att ta tillbaka sin projektioner.

För att komma vidare måste vi ändå till slut ge upp våra personliga anspråk, våra personliga önskningar och begär. I oförstånd, mörker och blindhet kommer vi att lida av våra felidentifikationer och våra behov av att ha världen och människorna på vårt eget sätt, ända tills vi frivilligt avstår från världsliga vilja, låter världen vara som den är och underkastar oss den innersta sanna viljan.

Att ta emot och bejaka livet som det kommer är inte ge upp sig själv. Det är att vinna kraft att styra sitt eget liv enligt det högsta bästa.

Yttre makt är att tvinga andra. Inre makt är att fatta beslut innifrån.

Den medvetna välkomnar livet som det är, låter det som händer komma i accepterande och tillit och utan motstånd, lever i vetskap om allt som sker är det som ska ske och att han är på rätt plats. Ingen kan vara någonstans än där de är. Du är där din medvetenhet har fört dig.

Förändring måste ske innifrån. Om du inte är nöjd med den din situation kan du förändra den. Har du inte förändrat ditt inre, ditt förhållningssätt. kommer verkligheten snart att spegla vem du är och en situation liknande den du flydde ifrån uppstår igen.

Källan till våra känslor finns inom oss och inte utanför oss. Ingen annan kan skapa min känslor i mig. Andra kan bara hjälpa mig att väcka dem.”

” Om det förhåller sig så , sa jag, är det inte bara människan som har själ, utan också andra skapade varelser och objekt.

-Naturligtvis, sa matematikern – utan tvivel. De primitiva folkstammarna gjorde ju det och de var på rätt väg. Kulturarvets kunskapsgener i deras hjärnor hade inte ännu styrt dem mot en återvändsgränd. Det är däremot vad vårt kulturarv lett till, vi befinner oss i en återvändsgränd, i yttersta grenspetsen av vårt utvecklingsträd, där arten, i det här fallet anden, dör ut. Endast en ande av sådan art som förstår att själen är en egenskap som omfattar hela naturen, kan fortsätta att utvecklas. Vi två äger en ande av sådan art, medan människorna därute som tror på en människocentrerad själ, är dömda att dö. De ser ingen själ i stenar och träd, därför skövlar de dem.” s. 138

“I Indien trycker man handflatorna mot varandra framför sig varje gång man träffas eller säger adjö till någon och man säger “Namaste!” Det betyder: Jag hedrar den plats inom dig där hela universum finns. Om du är på den platsen inom dig och jag är på den platsen inom mig, då är vi en.”

“När livet inte levs exploderar det inom oss. Det är som en tryckkokare. Något kommer att hända, det är jag övertygad om. Antingen kommer ni att söka er till yttersta fruktan, smärta, ensamhet, paranoia, eller till apati, tecken på att ni inte är levande, att ni inte lever. Så om ni känner någonting sådant, kavla upp ärmarna och säg “låt mig leva”. I samma stund som ni börjar delta i livet pyser ångesten ut och ni är räddade. Det är inte lätt, men livet låter oss veta att det måste levas!”

On line: https://www.goodreads.com/author/quotes/27573.Leo_F_Buscaglia

“Vi är kallade att göra något nytt, att möta ett ingemansland, att tränga oss in i en skog där det inte finns några banade stigar och varifrån ingen som kan visa vägen har återvänt. Detta är av vad existensialisterna kallar ångesten för intigheten. Att leva på väg in i framtiden innebär att kasta sig in i det okända, och detta kräver ett mått av mod som aldrig tidigare behövts och som få människor inser. s. 10

“Mod är förmågan att gå vidare trots förtvivlan. Om man inte uttrycker sina egna ursprungliga idéer och man inte lyssnar till sin egen varelse, har man förrått sig själv. s. 10

“Engagemang och övertygelse är sundast när de existerar inte utan tvivel utan trots tvivel. s.

“Till människans frihet hör förmågan att göra ett uppehåll mellan stimulus och respons och att under det uppehållet välja den respons i vars riktning hon vill gå. Förmågan att skapa oss själva som bygger på denna frihet, kan inte skiljas från medvetandet. s. 92

“Gränser är inte bara något ofrånkomligt i människans liv utan också något värdefullt. Kreativiteten kräver gränser. Skapandet uppstår ur människors kamp med och mot det som begränsar dem. s. 104

“Själva medvetandet uppstår ur insikten om gränserna. Mötet med gränser visar sig i själva verket vidga människans personlighet. Utan flodbanker ingen flod.”

“Liksom fantasin ger liv åt formen, hindrar formen fantasin från att driva oss in i psykos. Detta är ytterst varför gränser behövs. Konstnärer är de människor som har förmåga att se nya visioner. Det utmärkande för dem är att de har en stark fantasi men samtidigt tillräckligt utvecklad känsla för form för att inte drabbas av katastrofsituationen”. s 112

“Just när man finner den form som motverkar det man vill skapa uppstår en intensiv glädjekälla”.

Amor fati= kärlek till vårt öde

“Det finns inbyggt i tillvaron vissa grundläggande hot, det finns vissa villkor i människans liv som ingen terapi i världen kan avhjälpa och som det inte går att medicinera bort eller med olika terapeutiska tekniker komma ifrån, därför att det handlar om människans VARA. Verkligheten i sig innehåller hotbilder som skapar en vag ångest som måste hållas separerad från den neurotiska eller biokemiskt genererade ångesten, därför att denna ångest är frisk och nödvändig. s. 201

1.Biogen ångest

2. Psykogen ångest

3. Existensiell ångest

” En våldsam inre konflikt som är starkt överdeterminerad av vår egen personliga historia kan slå både nedåt och ge kroppsliga symptom eller uppåt och, så att säga, bli till en djup uppgörelse med vem vi egentligen ytterst sett är, vad vårt liv går ut på eller.som jag ibland också tror, att den existensiella konflikten som sådan, när man känner denna kosmiska oro. när man känner sig utslängd i kaos, så hör den fjärde nivån naturligtvis också samman med ensamhet av mer psykogen karaktär, alltså oförmåga att vara ensam, kanske dålig individualisationsprocess osv. s. 210

” Att andas ytligt, oregelbundet blir vår effektivaste medel för att behärska oss, att inte längre känna känslor. En andhämtning som inte syresätter oss tillräckligt får alla våra organ att arbeta långsammare och begränsar våra möjligheter till sinnes – och känsloupplevelser. Det slutar med att vi “låtsas vara döda” som om det viktigaste vore att överleva tills faran – livet – var över. s. 47

” All muskelstelhet innesluter historien om sitt ursprung och dess betydelse. Att lösa upp den frigör inte bara energi… utan återkallar också i minnet den situation i barndomen då hämningen inträdde.” . s. 55

“Ett objekts djup är uttryck för mängden av den information som har gallrats bort under dess tillkomst. Djupet är ett mått på hur många överraskningar objektet har varit utsatt för under sin historia. Djup är uttryck för att någonting har växelverkat med världen. Det är förändrat men alltjämt sig självt, ur jämnvikt men inte ur sig själv. Det har mött överraskningar på vägen men det finns här fortfarande. Det har märkt världen och märkts av världen. Det har blivit djupt – .

“Det är bra att gå på bio med en människa man vill lära känna. Och filmen behöver inte alls vara märkvärdig. Det viktigaste är möjligheten att komma underfund med om man är “på samma våglängd” i salongens mörker. om det växer träd som kan förstärka varandra, om man kan förnimma varandras inre scenario- tillstånd och känna gemenskap kring upplevelsern – hur torftig den än må vara – av filmdukens människoöden.. s. 199

“Det mesta av den info som passerar genom oss uppfattar vi aldrig. Våra medvetna jag är bara en liten del av historien. När barn lär sig säga “jag ljuger”, vet de att den största lögnen är det Jag som i all sin ofattbara självgodhet tror att kroppen ger det lov att ljuga. ” s. 209

“Människans villkor dikteras inte enbart av en objektiv verklighet eller av den omgivande sociala verkligheten. Hon är i lika hög grad underkastad tankebanor, tankeriktningar i det speciella språk som hennes samhälle skapat. Det är en illusion att tro att man utanför sitt språk skulle kunna anpassa sig till verkligheten, eller att man bara använder språket som ett underordnande redskap när det gäller att lösa de speciella problem som uppstår i kommunicerandet eller i reflektionen. Faktum är att det vi kallar “verklighet” undermedvetet och i mycket stor utsträckning är ett resultat av gruppens språkvanor. Att vi ser, hör och upplever vår omvärld på det sätt vi gör, beror på vårt samhälles språkvanor som redan riktat våra tankar att gör vissa val och att följa vissa språkmönster. s 202

Det objektiva: allt som blivit uppenbarat för våra sinnen, det historiska, det fysiska som har en geografisk utsträckning, allt som har hänt och händer. Det subjektiva: framtiden i sin linda, inre processer, framtiden finns som ett frö konkret i individen, individuella förlopp, finns ingen gemensamt tid och rum.

En hopi rör sig alltid i en framtida aspekt gentemot det yttre och objektiva. Han har ingen tidskänsla allt är ett innifrån växande. Allt som förverkligat sig i den manifesta verkligheten ( solrosfrö blir en solros) omges av sina speciella framtidsmöjligheter.

Hopin har ett levande förhållande till naturen. båda interagerar i den andre. ex vis går du ut i solen från ett mörkt rum, visar språket att dynamismen kommer ur solen, detta högre tillstånd tar över och formar språket. Är du i det halvmörka rummet är det omvänt, där utgår det dynamiska tillståndet från psyket. Vi tenderar att ha en färdig kontroll med snäva svängningstal som skyddar oss mit alltför stark påverkan utifrån. Vi måste klara hårt påträngande storstäder, vilket gör oss passiva i förnimmandet.

Samtidighet existerar inte. Det som händer i en annan by händer inte samtidigt. Rum och tid hänger ihop. Ju längre bort, ju längre sedan.

” Det spelar ingen roll att de inte kan tala med varandra. Hans tankar vibrerar i henne och hennes tankar ger genklang i honom. Hon finns bredvid honom därför att han vill ha henne där.. Kärlek är inget hon måste göra sig förtjänt av. Det enda hon behöver göra är att ta emot.

Hon sjunker in i honom och han i henne. Det var det här hon strävade efter i livet och som hennes osäkerhet och gropiga lår alltid hejdade. Nu är det inget som stör, så helt tar hon emot honom och så helt smälter han henne in i sig att alla barriärer faller, mellan henne och honom, mellan henne och evigheten. Det är inte bara vårmorgonen som kommer in till dem i rummet, det är ett ljus över allt förstånd.” s. 236

Ur “Här och Nu och Evigheten” av Eva Seeberg

“Också om det ibland verkar som om det inte händer så mycket är vi på väg. Även de dagar allt tycks stå still, då vi bara snurrar runt mellan en mängd torftiga göromål som visserligen måste uträttas men ändå inte leder någonstans, även de till synes alldeles tomma dagarna sker det något inom oss”. s 60