Det är bara att inse att vi styrs lika mycket av våra nedärvda mönster som av vår egen vilja. Inte förrän man ser konturerna av de osynliga mönstren kan man lösgöra sig ifrån dem – hoppas jag.

Min mormorsmor Norna Sjöstrand var en bylärarinna i östra Småland runt sekelskiftet. Hon tog min mormor Ruth som fosterdotter som liten. Ruth kom att växa upp med två kvinnor i skolhuset i Sidlandsmåla, där de också bodde. Den andra kvinnan var fostermoderns hushållerska ”tant Netten” tillika bästa väninna.

Hemmet var fullt av böcker; allt från klassiker blandat med den spirande feminismen såsom Fredrika Bremers skrifter.

……………………………

Min mormor Ruth hade nio egna barn att ta hand om under sitt giftemål men det hindrade henne inte att bli Alvestas främsta söndagsskolelärarinna. Hon ledde grupperna ända upp till konfirmationen och sedan skapade hon ”ungdomsgrupper” och var ute och reste med dem. Hon skrev om både sitt liv, sin mors och fostermors i sin självbiografi från 1950-talet.

……………..

Min mor Märta kom inte in på lärarutbildningen som hon främst önskade, men väl på sjuksköterskelinjen. Som gift fick hon två barn, mig och min bror och arbetade även som lärare periodvis. Trots make, hem, villa och barn var det grannskapets barn hon tog sig an; i huset fanns leklådor för dem, i trädgården lekte hon med dem. Hon tog med dem till olika platser i staden t ex till stadshuset där hon berättade för dem att ”där satt folk och bestämde saker”. Hon har skrivit om sitt liv i sin självbiografi “Alla dessa dagar”

………………………..

Jag själv, Ingvor, blev fransklärare och ärvde Norna Sjöstrands franska lexikon från tidigt 1800-tal. Jag hade mina “barn” genom mina klasser på högstadiet i många år.

Jag har inga egna barn, men det nedärvda beteendet gör sig också synligt i mitt ”arbete” med att ta mig an grannskapets barn som nu är från andra länder; de har hjälpt mig att vattna i hyreshusets trädgård och leka med hunden. De visar upp sina nya fina cyklar, vi spelar freesbee och fotboll. Men tyvärr krockar islam med svenska värderingar och jag har gjort ett bokslut över den perioden.

Men jag känner att jag vill gå vidare och lämna detta släktarv. Befria mig från det förflutna och leva ett annat liv. Men inte förrän man ser konturerna så tydligt som jag gör just nu, kan jag ta itu med dem. Här lägger jag sista handen vid min berättelse Den grå klänningen om mormors riktiga mor Maria Charlotta Petersdotter.

Så skönt det ska bli!