Page 13 of 21

En dag i Köpenhamn – “50” år senare

Ingvor Sabina Le John

I min ungdom, på 70-talet, liftade vi till Köpenhamn och hängde på Ströget och inne på Tivoli. Till påsken 2019 gör jag samma resa igen.

På Tivoli känner jag igen mig från förr; det är samma byggnader i stort och det danska folket sitter godmodigt på sina uteplatser och pratar. Lite “danskt gemyt” finns allt i luften än. Plötsligt minns jag wienerbröden till frukost på Hovedbangården..

Efter en runda sätter jag mig på en av Tivolis många restauranger och spisar lunch.

En man vid ett annat bord muttrar något om “an old spinster”.. Att leva tills man dör, verkar bli allt omöjligare ju äldre man blir.. man ska puttas ut till den mentala ättestupan..

När jag känner mig klar med Tivoli går jag ner mot Ströget.

Är det inte gatuarbeten hela tiden överallt i Köpenhamn! Rådhusplatsen ser mest ut som en byggarbetsplats. Och det gjorde den förra gången också jag var där.

Utanför rådhuset står en imam och skriker med Koranen i sin hand. Några trogna åhörare sitter runt omkring. Jag är innerligt trött på islam i alla dess former.

Jag går in på Ströget; det har tappat stil. Fullt med billighetsaffärer som säljer klänningar för 100 kr styck. Det kunde vara Värnhemstorget.. Känslan av internationell atmosfär och kosmopolitiskt stad är borta. Folk flanerar inte längre i den avslappnade takten som förr. De tränger sig fram och förbi varandra på ett ensamt sätt utan att vilja se varandra. Inget hör ihop längre. En era är över.

Rådhusplatsen

En bit ner på Ströget söker jag upp platsen där folk brukade sitta och spela på “min tid”. Jag minns gatumusikanten som jag blev kär i och höll på att följa med på en Europaturné. Hur min kompis Inger tjatade och sa att vi måste tillbaka till arbetet på måndag… 🙂

Det sitter några musikanter där nu också. Jag slår mig i slang med några av dem och berättar att “här satt jag för “50” år sedan och spelade gatumusik”. Då erbjuder en av dem mig gitarren och jag spelar House of the Rising Sun! 🙂 Han är snäll och tar några kort på mig med min kamera. Tyvärr stannar inga förbigående för att lägga en slant i hans hatt! 🙂

Jag spelar igen på Ströget efter 50 år..

Så går jag vidare för att sätta mig i solskenet på gamla Café Norden med en glassigt dyr kaffe. Som fattigpensionär får denna dag bli en hel semester! 🙂 En gatumusiker spelar även i detta hörn. Jag ger honom mitt visitkort och bjuder in honom till Mässingshornets scener i Malmö.

Kvällskylan kommer, påsken är tidig i år. Jag tar på mig min kappa och går mot parkeringshuset. Ja, att stå där var inte billigt heller men hur ofta gör man en sådan här resa!

Backsippa – pulsatilla vulgaris

Ingvor Sabina Le John

Efter vintern är det dags att sträcka ut sig i det skånska landskapet.. och att även veckla ut det invecklade livet i Malmö, där Immigranthuset strax intill redan skapar oro i luften inför sommaren. Ska en kvinna kunna sitta utomhus och skratta i sommarklänning, barärmad, i år också, eller inte? Slaget är inte avgjort än men ingen kan få mig att tro på integration längre – deras kvinnosyn är århundraden tillbaka.

Jag packar min ryggsäck med mat, fika, kaffe och plåster och går ner till Bilchi. Hon står drömmande på sin garageplats i underjorden. Vi susar upp mot vårljuset och jag tänker att jag skulle tagit med mig solglasögonen. Istället har jag långkalsongerna på, liksom tjocktröjan. I mitt inre råder det fortfarande vinter. I min sargade själ – ett ännu större mörker. Kvinnor mot strömmen ska knäckas.

Jag tar 11:an mot Dalby stenbrott och parkerar bredvid andra lördagsturister. Vädret är sol och åter sol – och tystnad: inga polissirener låter var och varannan timme, ingen ur ett Immigranthuset skriker “hora” efter mig. Jag är tillbaka i Sverige jag känner igen: i ett Sverige jag kan koppla av i och inte behöva se mig om när jag går till affären. Sikten här är lång, horisonten finns där under det blå, livet blir kanske som vanligt igen, men – nej, det blir aldrig. Det medeltida kvinnohatet har tärt på mig i min vinterbunker igen. Hur länge ska jag orka i Malmö? Eller jag orkar inte – jag sover mest, tycker jag. Lika barn leka bäst. Vem sa det första gången..

Bilchis tak lyser lika blå som vårhimlen.

Jag stúderar kartan över naturreservatet och försöker måtta avstånden. En halvmil runt?


Så får jag syn på backsippan på kartan! Det är ju jag det! I min släkt har alla ett blomnamn sedan en förfader, präst på Öland, som skrev Ölands första flora på 1800-talet. Finns hon här! Jag tar det som en symbol för att också jag får plats en stund innan det är dags att åka till Malmö och bli “nertrampad” igen.

Backsippa – pulsatilla vulgaris


Jag möter en joggande kvinna från Stockholm som beskriver området. Hon talar om omgivningarna som hon har kommit att älska: alla naturreservaten, den underbara byn Torna Hällerstad som jag bara måste besöka och dricka en kaffe i innan jag åker hem. Vi slår följe en bit. Hon får mig att komma ur mitt Malmöskal: jag blir den jag egentligen är: glad, pratsam, öppen och social. Flyktbehovet startar inom mig: bort från Malmö.. men alla försök att slå rot någon annanstans har hitintills misslyckats och jag har tvingats återvända gång på gång. Jag kuvar flyktkänslan denna gången med.

Vi tar avsked och jag vandrar vidare. Nu är jag uppe på rullstensåsen och ser Bilchi blänka i solskenet långt borta. Solen bränner och jag tar av mig vindjackan, rullar ihop den och stoppar den i min engelska ryggsäck – ryggsäcken jag bar under 10 år över de engelska kullarna, långt före jag visste vad Malmö var.


Jag hoppas att jag ska glömma Malmö och allt som hände där som en ond dröm. En dag ska jag glömma Malmö. Jag lovar mig det. Efter någon timmas vandring, där andra vandrare glatt hälsat på mig, sätter jag mig på en sluttning och tar fram matsäcken. Kaffet har hållit sig varmt. Jag vilar mina ben. Hur långt ska jag orkar denna första vandring i år?


Efter lite mer vandrande kommer jag till en hög med stockar. Jag ställer mig och räknar årsringar på ett av de fällda träden. 65 år! Precis lika gammal som jag! Den kanske planterades samma höst jag föddes. Jag sänder den en sorgsen tanke: nu blir du kaffeved hos någon.

Lite längre fram sätter jag mig och dricker mer kaffe vid en ensam sten.

Landskapet är kuperat här. Jag känner mig som i Somerset igen och pustar uppför en backe. Jag träffar en kvinna som är ute med en dalmatiner. Hon säger samma sak: det här landskapet känns mer engelskt än skånskt, eller hur? Hon bor i ett korsvirkeshus mitt i naturreservatet. Vilket välsignat liv! Nära naturen och långt bort från “the maddening crowd” som Dorsetsonen Thomas Hardy sa om London på sin tid.

Jag räknar ut att jag har gått en halvmil av Skåneleden denna eftermiddag, så mycket kvar att göra! 🙂 Ja, det får bli en annan gång.

Kvälldiset börjar komma. Jag känner hur mycket bättre jag mår i min sargade själ. Tänk om jag skulle kunna hitta en plats på landet för min pulsatilla vulgaris igen. Tänk om..

Uppdateringar vid Immigranthuset sommaren 2019:

Summer incident 1: it is the first day of summer and I wear a Swedish summer dress in the garden. Immediately a banging starts from a window in the Immigrant house opposite. Last summer that family banged their window 4 times a day towards Swedish culture. Women should be indoors, not outdoors in a garden showing skin.

Summer incident 2: Two black teenager boys and a brown one come out from the Immigrant house. They see me sitting in the garden reading, drinking coffee. They immediately start doing the clapping as when you want to scare someone away. They laugh and walk away.

Två somrar flyr jag trädgården till Frankrike 2021 och 2022

Jag börjar samla händelser på Twitter/X under hashtag #vidfrontlinjen2019 , 2020, 2021 etc…

Melankoliska rum – Karin Johannesson

Ingvor Sabina Le John

Otroligt lärorik bok om ” känslolivet mörkare sidor” och dess historia: Augustnominerad som bästa fackbok år 2009. Melankoliska rum av Karin Johannisson.
Är du en 1700-talsmänniska, 1800-talsmänniska eller 1900-talsmänniska? Är du hypersensibel, gråter öppet är du högsta mode på 1700-talet, utverkar du känslokontroll intill neuros är du en perfekt 1800-talsmänniska eller ger du efter för dina egna begär i de flesta lägen, då är du en normal 1900-talsmänniska där hypersensibiliteten har förskjutits till sjukdom och kontroll blivit mossigt.

Citat

Ingvor Sabina Le John

”Alla landsortsbor avskyr varandra. Eftersom de är ovana vid nöjen har de blivit förhärdade och avogt inställda mot allt sådant – dumma, av brist på tankar – själviska av brist på sällskap. Det finns inget gott att få på landet, och om det skulle finnas, skulle de inte låta dig få del av det. En människa som lämnas åt sig själv utvecklas snart till en mycket obehaglig person. Okunnighet är alltid svår att ha att göra med men lantlig okunnighet är outhärdlig.  William Hazlitt 1778-1830 litteraturkritiker i London                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                

Inser man att det finns mönster i samhället som gör att kvinnors liv snävs in, då är man feminist, sade Leijonborg och hänvisade till en gammal liberal husgud, nämligen John Stuart Mill som han citerade: “Vi vet inget om vad män och kvinnor förmår förrän vi behandlar dem lika. Ingen klass är så förtryckt som kvinnorna”.

Stockholm är en stad som är ett landskap: gleshet och rymd, slutna fasader, något lätt antiseptiskt.Paris däremot är förtätning och närhet, påträngande dofter, utan markerad gräns mellan inne och ute: en kropp.Därigenom- och genom mängden människor- uppnås den kritiska massa som så intensivt ger en känsla av rörlighet och förutsägbarhet. John Sundkvist, SvD.

Buddhismens utveckling i Indien visar att en djuplodande och inträngande intellektuell utforskning av verklighetens innersta natur kan kulminera i, eller åtminstone möjliggöra ett kvanthopp bortom förnuftet.Faktum är att detta är en av vägarna till upplysning på individuell nivå.I den tibetanska buddhismen kallas den VÄGEN UTAN FORM eller PSYKETS PRAKTIK.Vägen utan form föreskrivs människor människor med intellektuell läggning.Den fysiska vetenskapen följer en liknande väg.S368 De dansande Wu-Li mästarna av Zukov

Det som räddar oss är den mängd kärlek vi fått, det är vår hållbarhetsreserv.

Svetlana Aleksijevitj

Vad händer när strålkastarljuset riktas emot dig?-Äsch, det gamla vanliga, småländska.Att man inte ska göra sig märkvärdig, att man skickar någon annan att hämta kakor vid kaffebordet först för ” inte ska väl jag”..Dramatenchefen Ingrid Dahlberg 

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8

David Bodanis

Ingvor Sabina Le John

TITEL: E=mc2

David Bodanis

Nordstedts Förlag 2001

365 s.

Detta är inte mindre än en populärvetenskaplig biografi över världens mest kända ekvation.

David Bodanis, författare och lärare vid Oxford universitet, har följt ekvationen både bakåt och framåt i tiden som vid släktforskning.Resan börjar i 1600-talets Europa , vi möter män och kvinnor som ägnat sina liv åt vetenskapen, passerar Einstein 1905 och slutar med konturerna av den nya fysiken.

Om Einstein skriver författaren:

“Föreställ er att ni kan konstruera en skimrande kristallisk modell som är så liten att den ryms i er slutna hand. Öppna handen och se hela universum växer fram i all sin lysande prakt.Newton var den förste som gjorde detta, redan på 1600-talet.Han formulerade ett fullständigt system för världen som kunde beskrivas med blott en handfull ekvationer, men som samtidigt innehöll reglerna för hur man kan skapa hela världen. – Einstein var den andre.” (S.98-99)

Vi får på ett thrillerartat sätt följa hur bit läggs till bit i det stora puzzlet på väg mot ekvationens upptäckt och framtida användning. Spänningen hålls konstant hög.50 år blir en halv rad i boken medan kritiska språng berättas ingående och med stor fascination. Fast nog kunde författaren nämnt antalet omkomna i Hiroshima..

Bodanis berättar också om det samhälle en nytänkande människa möter.Den etablerade, bekväma sanningen utnyttjar prestige, äregirighet, avundsjuka, kvinnohat, rasism och religionsstrider för att tillintetgöra det hotande. Einstein framstår som undantaget som bekräftar regeln..moral och intelligens går inte automatiskt hand i hand.

Författaren berättar också om kvinnliga forskares vedermödor. Han citerar Emilie du Chatelet, kvinnlig forskare på 1700-talet, med bl a Voltaire som älskare:” Om jag vore kung…så skulle kvinnorna vara mer värda och männen skulle få något nytt att efterlikna”.(s.245)

Boken avslutas med en kort genomgång av Einsteins allmänna relativitetsteori där han gör ytterligare språng på den mänskliga insiktens väg.Han mottar nobelpriset 1922 för sina insatser.

Vivianne Forrestier

Ingvor Sabina Le John

Ett samhälle i förändring

Viviane Forrester´s bok ”Den ekonomiska terrorn” slutar med ordet respekt. Sluta terrorisera de överflödiga i samhället, manar hon.

Hon målar upp en mörk bild av det allt ökande antalet, från arbetslivet, utestängda men som samtidigt är innestängda i det västerländska samhället helt hänvisade till sviktande sociala skyddsnät.

Dessa överflödiga, menar hon, anklagas av vissa för att ha vållat sin situation själva och tutas i att lönearbete och systemberoende är den enda samhällsform som heter duga och ger dig rätt att existera på denna jord. Att existera har blivit synonymt med att vara samhällsnyttig och profitskapande.

Förutom detta anklagande utanförskap av parasitär art hänvisas de överflödiga till att leva i förorter som osynliggör och passiviserar ännu mer. Forrestier jämför dess växande områden med fattiga länders slumområden och manar till insikt innan det är för sent. Det demokratiska samhället tar än så länge sitt ekonomiska ansvar för dessa områden men vad händer om en politiskt instabilare situation uppstår, undrar hon.

Hon menar vidare att drömmen om arbetets återkomst är en mästerlig illusion, för att inge falska förhoppningar om att allt ska bli som förut. Det är bara att inse att det traditionella lönearbetet inte kommer att kunna vara inkomstkälla för flertalet i framtiden, säger hon. Arbetslösheten är inte övergående. Det är ingen lågkonjunktur vi är inne i, det är ett systemskifte.

Den nya teknologin, den nya globala ekonomiska makten rör sig på ett helt annat plan än vårt mänskliga samhälle och behöver inte längre alla människor för att uppnå sina profitmål. Vår tids beslutfattare har inte några känslomässiga band till den värld den krossar. De ser världen som ett jättekasino med möjlighet till snabb profit.

Forrester varnar för den sömndruckenhet som samhället fortfarande vilar i. De överflödiga kommer snart att omfatta även dig!

Hon manar dessa  ”överflödiga” av idag att se sig som de Första. De är längst fram i historien där många av oss kommer att hamna och ligger sålunda före detta samhälles kollaps. Ta vara på möjligheten och organisera er inom denna civilisationen, manar hon, erkänn att detta samhälle gjort er rotlösa och illa men acceptera inte att leva med det präktiga samhällets syn på er. Se inte samhället som det förlovade land ni vill in i. Ni ser det på avstånd och som en usel roman växer kärleken och de förtvivlade drömmarna på avstånd från den älskade, fortsätter hon. Analysera er situation och tänk! Att tänka fritt är en politisk handling, underskattad men vår enda utväg just nu.

Till de beslutande manar hon: Hitta en ny modell för fördelning och överlevnad som inte utgår från lönearbetet. Frigör de överflödigas inneboende livsvilja med andra morötter än arbetets lov och ära. Det kommer inte att finnas arbete till alla helt enkelt. Finansvärlden mår bra. Många länder är ekonomiskt rika. Men samhället blomstrar inte trots företagens profitvinster.Viviane Forrester reser en apell i fransk anda: frihet, jämlikhet, broderskap!!

Svensk mentalitet

Ingvor Sabina Le John

I TIDER AV STARK samhällsförvandling är det intressant att studera hur olika folkliga mentaliteter reagerar på förändringar. Åke Daun, professor i etnologi vid Stockholms universitet, har studerat det svenska kynnet “utifrån” och försöker i sin bok SVENSK MENTALITET ge sin bild av svensken.

HAN SER PÅ svensken från flera håll; den svenska barnuppfostran, vårt sätt att relatera , hur vi handskas med känslor och förnuft, den svenska ensamheten, det svenska konfliktundvikandet, det svenska tungsinnet och tystlåtenheten.

Han skriver bl a: “Ett samhälle måste alltid organiseras utifrån “barnet” inom befolkningen. En barnuppfostran som strävar att göra barnet otryggt och osjälvständigt för att få henne “lydig” senare i vuxen ålder, måste tillgodose den otrygge med starka ramar, regler och institutionskänsla för att inte samhället ska bli för sjukt. “

När det gäller känslor så skriver han: “Som var och en vet finns det också livliga och känslomässigt starkt utagerande svenskar. Sådana personer får av andra då och då veta, att de är alltför högljudda, alltför pratglada, alltför ivriga.” Han fortsätter att säga att ” lägga band på sig känslomässigt är av största vikt för att bli betrodd i Sverige. Många invandrare verifierar påståendet och vet hur de ska spela “svenska” vid anställningsintervjuer mm”.

NÄR DET GÄLLER konfliktundvikandet så skriver han att många äktenskap går i kras pga att svensken inte har lärt sig “det goda grälet”. Han skriver: “Det finns kulturer där konflikter ansikte mot ansikte inte, som i Sverige, är ångestladdade, utan där gräl uppfattas som mera integrerade delar av socialt liv – gräl med underordnade, gräl på grannar, på servitören, på svärmor. Med en sådan bakgrund blir inte första äktenskapliga grälet en katastrof”.

Ett typiskt svensk uttalande anser han följande vara: “Det lönar sig inte att vi diskuterar detta, vi tycker så olika”. Här menar Daun att det är just då det lönar sig att diskutera för att lära sig den andres synvinkel men då kommer ångesten för konflikt upp och stoppar vidare diskussion.

NÄR DET GÄLLER nyfikenhet på andra och andra kulturer skriver han: “Många svenskar är indifferenta, likgiltiga, inför människor utanför den snäva kretsen av släkt och nära vänner.” Här kan invandraren uppfatta det som ett aktivt avståndstagande mot honom vilket det inte är.

DEN SVENSKA ensamheten kopplar han ihop med ett starkt behov hos svensken av att känna sig oberoende.”Slippa folk” är en vanlig inställning; svensken drar sig undan i sommarstugan för att koppla av medan en utlänning söker andra på ett cafe. Svensken går ut i naturen ensam och njuter.

DET STARKA BEHOVET av oberoende präglar också barnuppfostran, anser Daun, där barnet tidigt ska göras självständigt. I ett pedagogiskt program från Socialstyrelsen stod det följande om fritidshemmens uppgifter: “det ska ge barnen stöd i deras frigörelse från det nära beroendet av vuxna”. Daun menar på att det i den svenska kulturen finns ett alltför tidigt framtvingat oberoende hos barnet innan barnet självt önskade det. Detta resulterar i stark separationsångest hos svenska barn, fobier, obefogade rädslor, sömnsvårigheter. Han refererar till psykiatrikern Johan Cullberg: “Våra barn utsätts för anpassningskrav som inte bygger på barnets behov utan den vuxnes”.

Frågan är: hur väl står sig det svenska kynnet inför det nya mångkulturella, internationella samhället? Hur trygg är hän inför de förändringar som sker? Hur känner han sig när institution efter institution ersätts med nya, privata lösningar? Ropar han på mer regler igen, ropar han på en gud som ska ge honom trygghet istället, blir det de “avvikande” som får ta hans ångest: invandrarna, de homosexuella, de starka kvinnorna?

MÅNDAGSEXEMPLARET

Ingvor Sabina Le John

Du vet inte när kriget bryter ut; kanske när mannen hukar över badrumsgolvet med disktrasan i högsta hugg.(ja,ja, han försöker.. ) Förhandligsutrymmet upphör plöstligt. Fylld med ilska, hör du en röst vråla: ”Disktrasans plats är i köket”.

 Det är din röst.

Mannen reser sig, slänger disktrasan i toalettstolen och klampar ut med en förnärmad min av “fruntimmer”.

Kanske bryter det ut när han förtvivlad står i hallen och ropar:”Var är skjortan jag hade igår?”

“Där du lämnade den” “Jamen, VAR la jag den?” I högen med dina kläder på sovrumsgolvet”… “Den är skrynklig och jag måste vara på mötet klockan åtta!”

Du hör en röst skrika: Det skulle den inte vara om du hade hängt upp den!”

Det är din röst.

En dörr stängs onödigt hårt och mannen är på väg.

På något sätt känner du dig trött.Det är inte förrän du vågar erkänna att något är galet som trycket lättar.

Du inser att just du, den enda kvinnan i hela världen, har fått det enda felfabricerade måndagsexemplaret till man

som finns. Diagnos: ofullständing ordnings-gen. Symptom: oförmåga att strukturera vardagen.

Du sätter dig ned i förtvivlan och funderar på om du antingen ska begära skilsmässa eller börja ta lugnande medel.Kanske både och.. Detta kaotiska, ogenomtänkta vardagsbeteende kan bara inte fortsätta längre!!

Det är inte förrän du talat med den nyskilda grannfrun

 eller med trebarnsmamman längre upp på gatan, som du till din fasa inser att han är fullständigt NORMAL!!

En panikattack sätter in; en snabb överslagsberäkning försöker kontrollera situationen:

om nu detta är en fullt normalt fungerande man så kommer nästa man att agera likadant. Alltså, skilsmässa är inget första alternativ.Han har ju ändå lärt sig lite under vägen.. Men synen av kommande, tjatiga år, med lugnande medel på köksbordet, får paniken att stiga igen. Det måste finnas en bättre lösning!

Du lugnar dig med att sätta tre år som dead-line. Om tre år måste han bara vara självgående!!

Men så börjar en annan tanke pocka på; varför befinner du dig överhuvudtaget i denna situation? Det måste ju finnas en anledning till att du flyttade ihop med en man  för ett år sedan?Du söker förtvivlat efter ett svar men inget kommer.

Du sätter dig vid köksbordet och tittar ut genom fönstret.

 Du tänker.

I samma stund ser du att köksfönstrena behöver putsas.

Och du gör det.