Jag kan inte dansa, herre

men jag kan det om du leder mig.

Då dansar jag in i kärleken

och ur kärleken in i kunskapen

och ur kunskapen in i jublet

och ur jublet

dansar jag

utöver och bortom

alla mänskliga sinnen.

Där vill jag stanna, fastän väl jag vet

att jag måste strida vidare

här på jorden.

“Det fanns inte en ibland oss som så fram emot att födas. Vi tyckte illa om tillvarons stränga villkor, all ouppfylld längtan, världens inneboende orättvisor, kärlekens labyrinter, föräldrarnas okunnighet, dödens faktum och de levandes häpnadsväckande likgiltighet mitt i universums enkla skönhet. Vi var rädda för hjärtlösheten hos människorna, som alla föds blinda och av vilka få någonsin lär sig att se.” s. 9

“En internationell väpnad konflikt upprör oss. Men ett ekonomiskt krig är inte bättre än en väpnad konflikt. Det här är som ett kirurgiskt ingrepp. Ett ekonomiskt krig är utdragen tortyr. Och dess härjningar är inte mindre fruktansvärda än de som beskrivs i texter om krig i snävare mening. Vi fäster oss inte vid den andra formen av krigsföring, eftersom vi har vant oss vid dess dödliga verkan. (…)

Antikrigsrörelsen är sund. Jag ber för dess framgång. Men jag kan inte undgå att känna en gnagande oro att rörelsen kommer att misslyckas om den inte tar itu med roten till all ondska – människans girighet.”

Ur Allers juni 1996:

Han talar om oss som representanter för en högre verklighet; “vi står med ena foten på jorden och den andra i evigheten.” Och att detta skulle vara ohållbart utan en förankring i den kristna tron: att leva i två världar samtidigt.

Han skriver: Himlen har landat på ett grässtrå, därför darrar det”.

” I all förändring förflyttar vi oss från ett tillstånd av nöjdhet som gått förlorad, via ett skede av censur eller förnekelse, där vi försvarar det gamla, genom ett skede av förvirring, som avslutas när vi ger upp det gamla vi var tvungna att ge upp. Det som då inträffar är att vi blir nollställda och kommer till en vändpunkt som öppnar oss för möjligheterna, det nya, genom vilket vi förflyttas, inspireras och förnyas.”

“Ola Hanssons diktning handlar kanske djupast om att bryta upp och att komma hem – och att ingetdera är möjligt.”

” Att främlingsfientligheten också är ett betydande skånskt problem är ingen hemlighet. Sjöboandan är nämligen inte först och främst en fråga om rasism eller främlingshat, utan något ännu värre, svårare att komma åt: den finns inuti människorna, oavsett om de omges av främlingar eller ej. Verkliga främlingar kan tillhöra vilken äkta skånsk grannfamilj som helst. Det är som hos Sandemose i Jante: det är själva avvikelsen det är fel på, ur inhemsk den än är.”

“Var och en av oss – tycks Oddner mena – lever djupast sett isolerad inom sig och på platsen för sitt enskilda drama. Inga kollektivistiska påbud eller samfällda känslostormar kan upphäva denna yttersta gräns för individerna. Gemensam glädje, delad olycka, endräkt inför tillvarons tyngd eller lätthet – sådant kan för ett ögonblick självfallet avbryta den inre isoleringen och bli till lysande tillfälligheter i den privata eller allmänna historien. Men den innersta kärnan, den som ligger dold under lager av skiftande sociala skeenden och konventioner, delar var och en bara med sig själv. Likheten människor emellan ligger däri att vi alla är ensamma om våra djupaste och unika livsrum. s. 73.

“Allting är dubbelbottnat, förklarar han. Det finns ingenting som inte, åtminstone inte för en tänkande människa, rymmer en tveeggad potential. I stormens onda öga glimmar försoningens goda ljus. I vreden försoning, i hatet kärlekens princip. I dödens hångrin skymtar återfödelsens leende. Bakom det individuella uttrycket antyds någonting som är större än den enskilda personligheten. s 121

“Det vi inte vågar se inom oss, ser vi istället utanför oss. Det vi omedvetet sänder ut, ger världen tillbaka som en spegel. Världen reflekterar vårt inre tillstånd. Samma händelse upplevs olika av olika människor, därför att de projicerar olika saker på den. Det som varje människa läser in i en händelse är en spegel för den människan att se sig själv i. Ett annat ord för spegel är dagsström.

Omedvetet drar du till dig din egen dagsdröm dvs de människor och beteenden du behöver spegla dig i för att se dig själv. Yttervärlden kommer till dig för att visa dig, göra dig medveten om hur ditt psyke ser ut.

Lagen om attraktion ser till att just du får de upplevelser som bäst speglar var du är just nu i ditt medvetande. De fysiska formerna vi ser utanför oss är en yttre manifestation av vårt inre psykiska tillstånd.

Att ta till oss det vi möter utanför oss som spegelbilder av aspekter hos oss själva kallas att ta tillbaka sin projektioner.

För att komma vidare måste vi ändå till slut ge upp våra personliga anspråk, våra personliga önskningar och begär. I oförstånd, mörker och blindhet kommer vi att lida av våra felidentifikationer och våra behov av att ha världen och människorna på vårt eget sätt, ända tills vi frivilligt avstår från världsliga vilja, låter världen vara som den är och underkastar oss den innersta sanna viljan.

Att ta emot och bejaka livet som det kommer är inte ge upp sig själv. Det är att vinna kraft att styra sitt eget liv enligt det högsta bästa.

Yttre makt är att tvinga andra. Inre makt är att fatta beslut innifrån.

Den medvetna välkomnar livet som det är, låter det som händer komma i accepterande och tillit och utan motstånd, lever i vetskap om allt som sker är det som ska ske och att han är på rätt plats. Ingen kan vara någonstans än där de är. Du är där din medvetenhet har fört dig.

Förändring måste ske innifrån. Om du inte är nöjd med den din situation kan du förändra den. Har du inte förändrat ditt inre, ditt förhållningssätt. kommer verkligheten snart att spegla vem du är och en situation liknande den du flydde ifrån uppstår igen.

Källan till våra känslor finns inom oss och inte utanför oss. Ingen annan kan skapa min känslor i mig. Andra kan bara hjälpa mig att väcka dem.”

” Om det förhåller sig så , sa jag, är det inte bara människan som har själ, utan också andra skapade varelser och objekt.

-Naturligtvis, sa matematikern – utan tvivel. De primitiva folkstammarna gjorde ju det och de var på rätt väg. Kulturarvets kunskapsgener i deras hjärnor hade inte ännu styrt dem mot en återvändsgränd. Det är däremot vad vårt kulturarv lett till, vi befinner oss i en återvändsgränd, i yttersta grenspetsen av vårt utvecklingsträd, där arten, i det här fallet anden, dör ut. Endast en ande av sådan art som förstår att själen är en egenskap som omfattar hela naturen, kan fortsätta att utvecklas. Vi två äger en ande av sådan art, medan människorna därute som tror på en människocentrerad själ, är dömda att dö. De ser ingen själ i stenar och träd, därför skövlar de dem.” s. 138

“I Indien trycker man handflatorna mot varandra framför sig varje gång man träffas eller säger adjö till någon och man säger “Namaste!” Det betyder: Jag hedrar den plats inom dig där hela universum finns. Om du är på den platsen inom dig och jag är på den platsen inom mig, då är vi en.”

“När livet inte levs exploderar det inom oss. Det är som en tryckkokare. Något kommer att hända, det är jag övertygad om. Antingen kommer ni att söka er till yttersta fruktan, smärta, ensamhet, paranoia, eller till apati, tecken på att ni inte är levande, att ni inte lever. Så om ni känner någonting sådant, kavla upp ärmarna och säg “låt mig leva”. I samma stund som ni börjar delta i livet pyser ångesten ut och ni är räddade. Det är inte lätt, men livet låter oss veta att det måste levas!”

On line: https://www.goodreads.com/author/quotes/27573.Leo_F_Buscaglia