Montacute House, ett rikemanshus av sin tid, ligger vackert i landskapet Somerset i sydvästra England. Det är ett ståtligt minne från en epok som såg många dynastier födas. I huset kombineras gotisk tradition med nya renässansidéer från kontinenten. Husets grundare, Sir Edward Phelips, var nämligen en man av sin tid.

Under rundvandringen i detta tunga, mörka hus blickar många stränga ansikten ner på dig genom seklerna från svartglänsande porträtt. Därför fångas ens öga av något vitt skinande, när man träder in i stora salen ”the Great Hall”, en  f d matsal, senare omgjord till mottagningsrum. Det man ser är norra väggens två stora gipstavlor (”plasters of Paris”). Som två vitt skinande reliefer sträcker de sig högt över den mörkt ekbeklädda väggen.

På den vänstra framträder en bild av en kvinna, klädd i stora vida kjolar, som ilsket hötter åt sin karl med en soppslev. På en pall bredvid henne hukar mannen förskrämd med ett barn i famnen. Bredvid honom ligger en omkullvällt flaska. I guideboken står att läsa: ” Kvinna, bannar sin  make för att han dricker medan han passar barnen”: Såå, tänker man mannen passar barnen redan då, långt före modern ”faderskapspenning”. Problemet, som framställs på bilden, är att han dricker när han gör det.

Till höger finns den andra bilden. Den visar en karl som skämt ut sig på något sätt, som bärs runt i byn fastbunden vid en stång, som han ”rider”. Runt honom syns spefulla bybor peka finger åt honom. I guide boken finns att läsa: ”En make ”rider stången” (riding the Stang”). En tradition för att bestraffa en make som inte tillfredställer sin maka i sängen, så att hon måste göra sig omaket att gå till en annan.

Tacka vet jag 1600-talet! På den tiden hade det viktorianska 1800-talets England ännu inte påverkat nordeuropéens syn på sexualiteten; inte hade den svenska varianten av 1500-talets lutherdom (sträng plikttrogenhet, anspråkslöshet, ”arbeta i sitt anletes svett”) hunnit kila fast svensken i ett kuvat grepp; inte hade den borgerliga klassen tagit sin mer tydliga form, som efter den borgerliga revolutionen1789, och överfört bilden av en passiv kvinna i hemmet, till folket.

Inte hade heller den tekniska/industriella revolutionen i slutet av 1800-talet skjutit fart och medfört att en ny samhällsstruktur skapats med bondeklass, arbetareklass och en begynnande medelklass.

På 1600-talet stod inte heller iskalla vardagsrum tomma som i de senare statarhemmen och målet var inte heller en kristallkrona i var svensks tak, medan familjen trängde ihop sig i köket och smårum.

På 1600-talet var folket fortfarande ”folket”; en stor och mäktig enhet som inte skämdes för sig.

Tänk, vad allt var mycket enklare på 1600-talet!!

Granntantens Dag

DET BORDE FINNAS en dag i almanackan som heter “Granntantens Dag”.

Den dagen ska alla skicka ett kort till en granntant de bott nära intill.De ska då tacka för all hjälp de fått med blommor, post och tjuvakoll när de varit på semester. De ska också tacka för trevliga kaffestunder när det regnade ute och allt var trist.

OM DEN DAGEN FANNS skulle jag skriva ett kort till tant Berta (fast där hon är nu dit når inte postgången..) Hon var min allra första granntant tvärs över “svalen” på Kommendörsgatan i Majorna. Jag hade flyttat hemifrån till storstaden Göteborg och sökte lite kontaktpunkter i tillvaron. Hon bjöd snart in mig på kaffe och berättade gärna om sitt innehållsrika liv. I sekelskiftets Göteborg hade hon varit med om hungerkravaller och bröduppror, när kvinnorna kollektivt gick ut och “skaffade” mat åt sina stora familjer. Tant Berta själv hade bara två döttrar. Den ena kom då och då , den andra mer sällan.Hon verkade skygg. Hon var en av de första kvinnliga prästerna i Göteborgs stift och så småningom utmobbad till ett hörn av tillvaron.

JAG OCH TANT BERTA  tog spårvagnen ner till Haga. Jag ville visa henne en kvinnofilm och hur kvinnor försöke förändra sina livsvillkor. Vi gick på Haga bion och satt i en salong full med äppelkindade och käcka Grupp 8-feminister med livet framför sig. Tant Berta tittade sig runt och log på något sätt lite undrande.

Det var en dansk film som hette “Ta det som en man, frun”: en helt vanlig historia men med den skillnaden att kvinnor spelade män och männen spelade kvinnor. Effekten blev enormt komisk när männen behandlades som kvinnor. Syftet var att synliggöra den strukturella nedlåtenheten gentemot kvinnor som pågår i varje liten obetydlig händelse i tillvaron. Tant Berta kluckade högt av skratt i salongen när den kvinnliga överläkaren “moderligt” klappade den manliga sjuksköterskan i baken.

SÅ KOM DEN DAGEN när det var dags för tant Berta att flytta till servicehem.

Hon ringde på min dörr och stod där i dörröppningen med två tunga stekpannor i sina knotiga händer. – Du får de här, sa hon, jag kommer aldrig mer att steka i dem.

Jag minns fortfarande hur jag stod där och svalde innan jag klev fram och tog emot dem. De var som en slags kvinnlig vandringstrofe överlämnades. Kanske hade hennes mor gjort detsamma med henne.