I boken CHOCKDOKTRINEN av NAOMI KLEIN kan vi läsa hur början på det sönderfallande samhället startade med Milton Friedmans bok “Kapitalism och frihet” 1962. Länge låg idéerna i slummer men är de som medverkat till den amerikanska dominansen i Sydamerika (militärdiktaturer), invasioner i diverse länder i Mellanöstern och nu de västerländska samhällenas förtvining. (Zooma in 150%)
(Jag hittade en dikt som jag har skrivit av men tyvärr inte författarens namn! Vet någon namnet, hör av er!)
Förmodligen är livet något annat.
Förmodligen är ett människoliv ett underjordiskt flöde
dit ingen har stigit ner.
Vad gäller annars vår hunger?
Vad har annars döden oss att bedra med?
Lyssna in i ditt mörker, in i ditt blods
ogenomträngliga dimmor,
din kärleks, din förtvivlans.
Som om du för alltid höll dig dold.
Som var för din töst bara ensamheten drickbar.
Eller slut dina ögon, avvakta.
Ingen känner igen sitt eget ansikte sådant döden ser det.
Tror du dig ha tytt några tecken, så tig.
Dina ögon måste tiga som en hund tiger.
Hunger är vi, inget mer.
Så du blir en “seniora” nu på söndag?
Ja, svarar jag, då fyller jag 65 år! Tänk att man har kommit dit!
– Och hit. Du bor numera i Malmö sedan 11 år tillbaka?
Ja, svarar jag, det var inget jag hade planerat men så är ju livet. Plötsligt tar det en vändning som man inte alls tänkt.
Den bakomliggande orsaken till det är att på 80-talet återvände min mor Märta till sin studieort Malmö/Lund:
Hon och hennes systrar gick sjuksköterskeutbildning i Skåne på 30-talet, så hon ville flytta just hit till sina “soliga” minnen vid pensioneringen. Morfar var bördig från Tomelilla så mamma har kusiner lite varstans i Skåne. Jag kom på besök till henne då och då i tornet. Där bodde hon sedan 1982. Vi turistade lite t ex endagarsturen “Öresund runt” gillade vi! Lunch på Louisiana och kaffe och kaka på båtarna. (sid 1 av 3)
Om realismens sena ankomst i litteraturen.
Om depersonalisering till kön.
Kära lilla Ahmed, jag skriver ett brev till dig som jag hoppas att du kommer att läsa i framtiden.
Just nu hoppar du på ett ben bredvid mig på väg till Coop i vår stadsdel. Det är sommar och du är kvar i staden. Dina nya fotbollsskor glänser och dina träningsstrumpor sitter ordentligt uppe. Titta, titta, ropar du och skjuter iväg ett låtsasskott som mot ett osynligt mål. Du ska ju bli fotbollsproffs och det är viktigt att du tränar mycket och överallt.
I höst är det emellertid första klassen för dig som gäller. Ett nytt liv börjar. Om 12 år kommer du ut som en ung man på andra sidan, med en viss uppfattning om din identitet. Vem tror du att du är då? Just nu funderar du mest på om du ska välja glass eller godis. Vad ska du välja, undrar du sorglöst och tittar på mig med sådan tillit. ”Glass”, säger jag, det är ju så himla varmt”.
Första gången jag träffade dig på gården berättade du att du kom från Palestina. Pa-le-sti-na, sa du bestämt. Jag hade redan intervjuad din farmor Khadra som föddes under den stora massflykten 1947 och som sedan levde hela sitt vuxna liv i ett syrisk läger som statslös. Du föddes också där men kom på en gummibåt över Medelhavet för några år sedan tillsammans med henne, din far och några farbröder. Du hejar redan på MFF och vill inte lära dig arabiska, du talar flytande svenska och du integrerar dig fortare än vinden. Vem är du i framtiden? Jag undrar om du kommer att minnas ditt Palestina.
En dag kommer du att vara den unge vuxne i Sverige; jag bor förhoppningsvis på en klippa vid något hav i ett varmare land sista delen av mitt liv. Då ska jag skicka detta brev till dig och fråga hur ditt liv gestaltar sig. Kommer du ihåg tanten i grannhuset som spelade fotboll med dig i trädgården? Äter du fortfarande glass! 🙂 Jag bor i en liten stuga vid havet tillsammans med min hund och skriver som vanligt på något. Just nu på ett brev till dig. Vad gör du? Du som var så intelligent har väl gått någon utbildning, gift dig och fått barn. Kanske bor du i ett radhus i Oxie och jobbar på ett företag. Eller blev du fotbollsproffs? Spelar du kanske för MFF! Kanske du fortfarande kämpar för ditt Palestina och befinner dig på ett annat slags träningsläger någonstans i Mellanöstern..
Det jag inte önskar är att du kör omkring på stan i en fet Mercedes med en guldkedja runt halsen. Tiden vi möttes på gården var en orolig tid för Sverige med ökat våld, skjutningar, rån och överfall. Jag hoppas att du inte drogs in i den världen utan kunde gå din egen väg, inte följa det manliga flockbeteendet utan tänka själv. Men en dröm kan växa sig skev i en sunkig lägenhet. Drömmen om ett fritt Palestina eller drömmen om att bli fotbollsproffs kan ersättas av vredesmod och en självhävdelse på fel sätt, när man inser det omöjliga. Eller så blev du bara ”just another brick in the wall” som Pink Floyd sjöng om en gång, såsom de flesta av oss blir, nerhamrade, nertrampade och instoppade någonstans som en kugge inom det rådande Systemet.
Så fatta pennan, Ahmed, och skriv till min Poste Restante-adress och berätta! Eller kom hit och hälsa på! Havets ljud vaggar mig till sömns varje kväll och kommer allt närmre min säng för varje natt. En natt hoppas jag det tar mig med sig. Mitt Sverige är sedan längesedan borta och inte mycket att återvända till. Du får gärna ärva mitt hus och min trogna skrivmaskin, det enda som fungerar härute långt från stadens bekvämligheter. Hör av dig! Hälsningar från ”Tanten rakt emot”.
Ingvor Sabina Le John 