Jag bestämmer mig tidigt under resan för att försöka samtala med människor vid varje campingplats, vid varje hotell, på varje café för att se vad de tänker på bortom sin mobiltelefon. Och svaren blir ganska enhälliga märker jag efterhand: den allt ökande sociala ensamheten tär på människor, man oroar sig för barnens framtid och klimatet.

Trots att det är någorlunda postcovid-tider denna sommar 2022 har inte sommarstämningen kommit igång i Europa; jag pratar med en hotellreceptionist på hemmasemester, på ett café i tyska Husum, som numera bor i Schweiz; “folk håller sig hemma, många av ekonomiska skäl, trots att Schweiz klarat sig ganska bra igenom covidåren”. Hennes hotell är bara till hälften belagt. ”Det är obehagligt tyst” säger hon.

En kväll är jag på en bar i Dijon i norra Frankrike och dricker öl med pojkarna där i baren. En kille Yohann och jag sätter oss för att prata. Jag ser direkt att han hade någon Asperger variant. Han är matematiklärare på en skola i närheten, berättar han. Jag började prata om min pojkvän Christopher i England som hade Asperger och han nappar! “Sån är jag med”, utbrister han och frågade efter vad min pojkvän hade för diagnos. Asperger, sa jag och sedan berättade jag muntert hur jag lärt Christopher att använda diskmaskinen. 20 punkter på väggen: öppna luckan (1) osv. Yohann skrattade gott och känner igen sig.

Jag vågade mig på att träna honom i ögonkontakt, kroppshållning, “small talk” mm. Han var med på noterna hela vägen och några öl senare var han både trött och lycklig. Men han var nervös med andra människor, rädd att bli mobbad. “Bry dig inte om “vanliga” människor, sa jag, “de är bara till för att föda nya människor till människoflocken. Det är sådana som du som uppfinner radion, internet och månlandningen åt oss. Som för civilisationen framåt!” Han tittade på mig en lång stund med häpnad. Vi tog adjö. Sedan gick han ut i livet igen.