“Människans villkor dikteras inte enbart av en objektiv verklighet eller av den omgivande sociala verkligheten. Hon är i lika hög grad underkastad tankebanor, tankeriktningar i det speciella språk som hennes samhälle skapat. Det är en illusion att tro att man utanför sitt språk skulle kunna anpassa sig till verkligheten, eller att man bara använder språket som ett underordnande redskap när det gäller att lösa de speciella problem som uppstår i kommunicerandet eller i reflektionen. Faktum är att det vi kallar “verklighet” undermedvetet och i mycket stor utsträckning är ett resultat av gruppens språkvanor. Att vi ser, hör och upplever vår omvärld på det sätt vi gör, beror på vårt samhälles språkvanor som redan riktat våra tankar att gör vissa val och att följa vissa språkmönster. s 202

Det objektiva: allt som blivit uppenbarat för våra sinnen, det historiska, det fysiska som har en geografisk utsträckning, allt som har hänt och händer. Det subjektiva: framtiden i sin linda, inre processer, framtiden finns som ett frö konkret i individen, individuella förlopp, finns ingen gemensamt tid och rum.

En hopi rör sig alltid i en framtida aspekt gentemot det yttre och objektiva. Han har ingen tidskänsla allt är ett innifrån växande. Allt som förverkligat sig i den manifesta verkligheten ( solrosfrö blir en solros) omges av sina speciella framtidsmöjligheter.

Hopin har ett levande förhållande till naturen. båda interagerar i den andre. ex vis går du ut i solen från ett mörkt rum, visar språket att dynamismen kommer ur solen, detta högre tillstånd tar över och formar språket. Är du i det halvmörka rummet är det omvänt, där utgår det dynamiska tillståndet från psyket. Vi tenderar att ha en färdig kontroll med snäva svängningstal som skyddar oss mit alltför stark påverkan utifrån. Vi måste klara hårt påträngande storstäder, vilket gör oss passiva i förnimmandet.

Samtidighet existerar inte. Det som händer i en annan by händer inte samtidigt. Rum och tid hänger ihop. Ju längre bort, ju längre sedan.