“Kärlek är inte en känsla som man går omkring och bär inom sig. Kärlek är någonting som finns mellan två människor som utgör förbindelselänken mellan dem, som är själva förbindelselänken. Därför är kärlek alltid ömsesidig, alltid besvarad. Båda vet hela tiden att de är älskade. Kärlek behöver inte bevisas med yttre handling och behöver inte betygas med ord. Att älska en annan människa är att stå i direktförbindelse med henne, att förnimma hennes känslor utan att bedöma dem. Man förnimmer hennes glädje eller smärta eller vrede utan kommentar. Och man svarar med sin egen närvaro med att dela känslorna med henne. Det finns ett utrymme för tröst, argument, beröm, gillande, ja det finns inte ens något behov av det. Kärlek är något som på en och samma gång är stillastående och som strömmar åt båda hållen mellan de båda som älskar varandra. Man känner varandra”. s 15

” När en döende människa känner att hon står med ryggen mot väggen gör hon ibland det som hon i och för sig kunde ha gjort när som helst tidigare i sitt liv. Hon slänger ut sitt andliga skräp och blir åter den verkliga människa hon var innan uppfostran och erfarenheter lade lager på lager av skräp över hennes verkliga jag. Och när en människa som återerövrat sig själv pratar med oss andra hjälper hon oss att för en stund komma i kontakt med vårt eget sanna jag. Därför kan det kännas mycket lättare och rättare att prata med dessa människor än med friska, som fortfarande tror att de har något att förlora på att vara äkta. Anledningen till att det känns fint att prata med dem är alltså inte att de är döende utan att de har återerövrat sig själva, något som är ytterst sällsynt bland friska människor.” s 346