med sina liv och sina röster.

Jag letade och letade

men fanns dem inte.

Allt var så tyst.

En annan vandrare gick mig till mötes

i tystnaden.

“Ditt folk är gulnade löv

från ett dött träd”,

sa mannen

med Kalahariöknens hetta

dallrande i sina ord:

“de är förlorade i världen

dömda att följa

vindens dans.

Du hittar dem aldrig

för de har själva förlorat sig.

Sök dig en ny stam

och du ska blomstra

såsom ditt folk aldrig kommer att se dig.”

Jag begrundade hans ord.

Vandraren inom mig höjde

staven, liksom för att mäta ut

nya väderstreck.

Beslutsamhet började sänka sig

från sin viloplats.

——