I TIDER AV STARK samhällsförvandling är det intressant att studera hur olika folkliga mentaliteter reagerar på förändringar. Åke Daun, professor i etnologi vid Stockholms universitet, har studerat det svenska kynnet “utifrån” och försöker i sin bok SVENSK MENTALITET ge sin bild av svensken.

HAN SER PÅ svensken från flera håll; den svenska barnuppfostran, vårt sätt att relatera , hur vi handskas med känslor och förnuft, den svenska ensamheten, det svenska konfliktundvikandet, det svenska tungsinnet och tystlåtenheten.

Han skriver bl a: “Ett samhälle måste alltid organiseras utifrån “barnet” inom befolkningen. En barnuppfostran som strävar att göra barnet otryggt och osjälvständigt för att få henne “lydig” senare i vuxen ålder, måste tillgodose den otrygge med starka ramar, regler och institutionskänsla för att inte samhället ska bli för sjukt. “

När det gäller känslor så skriver han: “Som var och en vet finns det också livliga och känslomässigt starkt utagerande svenskar. Sådana personer får av andra då och då veta, att de är alltför högljudda, alltför pratglada, alltför ivriga.” Han fortsätter att säga att ” lägga band på sig känslomässigt är av största vikt för att bli betrodd i Sverige. Många invandrare verifierar påståendet och vet hur de ska spela “svenska” vid anställningsintervjuer mm”.

NÄR DET GÄLLER konfliktundvikandet så skriver han att många äktenskap går i kras pga att svensken inte har lärt sig “det goda grälet”. Han skriver: “Det finns kulturer där konflikter ansikte mot ansikte inte, som i Sverige, är ångestladdade, utan där gräl uppfattas som mera integrerade delar av socialt liv – gräl med underordnade, gräl på grannar, på servitören, på svärmor. Med en sådan bakgrund blir inte första äktenskapliga grälet en katastrof”.

Ett typiskt svensk uttalande anser han följande vara: “Det lönar sig inte att vi diskuterar detta, vi tycker så olika”. Här menar Daun att det är just då det lönar sig att diskutera för att lära sig den andres synvinkel men då kommer ångesten för konflikt upp och stoppar vidare diskussion.

NÄR DET GÄLLER nyfikenhet på andra och andra kulturer skriver han: “Många svenskar är indifferenta, likgiltiga, inför människor utanför den snäva kretsen av släkt och nära vänner.” Här kan invandraren uppfatta det som ett aktivt avståndstagande mot honom vilket det inte är.

DEN SVENSKA ensamheten kopplar han ihop med ett starkt behov hos svensken av att känna sig oberoende.”Slippa folk” är en vanlig inställning; svensken drar sig undan i sommarstugan för att koppla av medan en utlänning söker andra på ett cafe. Svensken går ut i naturen ensam och njuter.

DET STARKA BEHOVET av oberoende präglar också barnuppfostran, anser Daun, där barnet tidigt ska göras självständigt. I ett pedagogiskt program från Socialstyrelsen stod det följande om fritidshemmens uppgifter: “det ska ge barnen stöd i deras frigörelse från det nära beroendet av vuxna”. Daun menar på att det i den svenska kulturen finns ett alltför tidigt framtvingat oberoende hos barnet innan barnet självt önskade det. Detta resulterar i stark separationsångest hos svenska barn, fobier, obefogade rädslor, sömnsvårigheter. Han refererar till psykiatrikern Johan Cullberg: “Våra barn utsätts för anpassningskrav som inte bygger på barnets behov utan den vuxnes”.

Frågan är: hur väl står sig det svenska kynnet inför det nya mångkulturella, internationella samhället? Hur trygg är hän inför de förändringar som sker? Hur känner han sig när institution efter institution ersätts med nya, privata lösningar? Ropar han på mer regler igen, ropar han på en gud som ska ge honom trygghet istället, blir det de “avvikande” som får ta hans ångest: invandrarna, de homosexuella, de starka kvinnorna?

Plötsligt hör jag en röst bakom mig som säger:  Bor du enzam?

Jag tittar upp ur mina papper som ligger på bordet framför mig. Jag sitter i trädgården vid vårt hyreshus och jobbar med en text.

Där står en nyinflyttad granne som jag sett bekanta sig med omgivningen genom att promenera runt kvarteret då och då. Hans fru har jag sett ute en gång, hans två söner har redan anslutit sig till barnen som leker på gården.

Jag bjuder honom att sätta sig vid bordet medan jag försöker utröna om det är vänligt frågat och början på en givande grannrelation. Eller ytterligare en av dessa ”kvinnokontroller” som jag råkat ut för under senare år. En ensam kvinna utomhus utan barn verkar vara provocerande på något sätt nuförtiden. Jag får lite tunghäfta när jag inte direkt kan bestämma vilket det är.

Han sätter sig faktiskt  vid bordet och börjar  uppfodrande  titta på mig. Inget leende, ingen vänlighet, bara två ögon som iakttar mig. Han bär shorts, kortärmad tröja och på fötterna flip-flops. Vi befinner oss i de sista dagarna av svensk sommar. Så tittar han på mina papper på bordet och börjar fingra bland dem som om han letar efter något. Kanske är han bara nervös.

Jag försöker stoppa honom genom att dra blocken till mig och börjar svara lite snabbt:

– Ja, jag bor ensam.

–  Är du lärare? Varför bor du ensam?

Fortsätter förhöret. För nu har jag bestämt att det är ”inre passkontroll” tills vidare. Jag väljer att svara ur repliklåda A som jag använder när jag utsätts för dessa närgångna förhör. Jag sitter ju ute och skriver ensam på olika platser runt om i staden.

– Min man dog, mina föräldrar dog, min bror bor i Afrika, min faster är 89 år. Min mage kan inte få barn. Då måste man bo ensam i Sverige, svarar jag och hoppas på ett medkännande ögonkast men jag ser inget.

Allt jag säger är ju också sant  men med den skillnaden att jag som HSP:are behöver min ensamhet för att hämta mig från vardagslivets hårda puckar av idag. Och för att kunna skriva. Men detta är ju inget jag kan förmedla till en nyanländ svensk med dåliga språkkunskaper sådär i ett första andetag. Jag bestämmer mig för att ta situationen med ro och se hur grannsämjan utvecklas. Jag frågar vad han heter och han svarar.

I samma stund som jag räcker fram handen och ska säga mitt namn är han redan uppe på benen och på väg bort. Jag tänker att nästa gång ska jag berätta vad en HSP:are är för något och vad jag skriver om.

Om han är intresserad.

Sydsvenskan

DET STÅR OCH VÄGER , skrivet av MAX TEGEMARK

….” Jag tyckte också min korta livstid tedde sig betydelselös jämfört med det väldiga kosmiska tidsspannet. Men vårt korta århundrade är antagligen det mest betydelsefulla i vårt universums hela historia: det är antagligen under vår livstid som det kommer att avgöras om det får en meningsfull framtid. Vi kommer att ha teknologin att antingen förinta oss själva eller att sprida frön av liv i kosmos. Det står och väger och jag tvivlar på om vi kan stanna kvar vid detta vägskäl i mer än hundra år till. Om vi till slut väljer livets väg och inte dödens kommer kosmos i en avlägsen framtid att fyllas med liv som kan spåras tillbaka till det vi gör här och nu. Jag vågar inte gissa hur man kommer att se på oss, men jag är säker på att vi inte kommer att bli ihågkomna som betydelselösa”.

KÖPT TID

“Fångna mellan väljare och långivare var krisande stater tvungna att välja långivarna. Och så är det fortfarande idag.”

Så säger W. Streeck i sin bok “Köpt tid”. Vi lever idag i händerna på en internationell lånekapitalism och priset är att den demokratiska makten har hamnat i långivarnas händer. Antingen frigör sig kapitalismen från demokratin eller så frigör sig demokratin från kapitalismen. Det sista är Streecks önskan.

ATT FÖDA NÅGON TILL VÄRLDEN

Stilla flyter livets flod; glädje och vånda hos vår nästa skymtar hastigt förbi, medan vi simmar mellan där vi stiger på och av . Endast större förändringar avtecknar sig som krusningar och svall och kanske till och med som storm vid ytan för oss alla; nya partiers bildande, revolutioner, turbulens och strider. Vi kan kalla det kaos, vi kan kalla det obehagligt, men vi kan också kalla det förändring. En dag är allt stilla igen och vi kan läsa i historiens bok om det vi var med om. Håll ut i turbulensen, håll blicken fästad framåt! Simma vidare!