Alla har säkert med sig den upplevelsen i livet av hur det känns att inte känna sig välkommen. Vi vet alla hur viktigt samspelet är mellan den som kommer och den som tar emot. Den som kommer lyssnar efter signalen, blicken, ordet, gesten som ska säga: Välkommen, här kan du känna dig lugn, du är accepterad här hos oss.
På detta första möte vilar fortsättningen. Hur reagerar en människa som inte är säker på hur detta möte utföll? Kanske med dåligt självförtroende: vad är det för fel på mig? eller med aggressivitet: jag skiter väl i er! eller med prestationsångest:om jag är duktig så blir jag accepterad, eller med ensamhetskänsla: Jag är inte värd att vara med. Ja, varianterna är många och vi känner nog till dem alla.
Jag vill påstå att första gången du gick igenom denna process var när du föddes. Du kom från universum med den villkorslösa kärleken som doppresent från Gud och hur blev det? Mötte du någon annan med samma inställning? Bara indirekt kan du svara på den frågan, processen minns du inte, men hur mår du idag? Gäller den accepterande kärleken i botten eller blev det ett krig? För det barn du en gång var bär du med dig intill dina sista dagar. Upplevde det barnet ett misslyckat kärleksmöte bär det barnet inom dig på en sorg och en distans. Blev du rädd för kärlekens smärta redan då?
Ur denna sorg kommer all annan smärta; kroppslig och själslig. Så utelämnade är vi när vi kommer till jorden, så viktigt är detta första kärleksmöte före uppfostrans tid före gränsernas tid. Din smekmånad med jordelivet.. Till dig som ännu går med detta värkande barn inom dig vill jag säga: Kärleken är en sång du en gång sjöng, en känsla du en gång kände, ett språk. du en gång talade men som dog i brist på dialog. Gå mot den kärlekssången igen. Fly inte undan smärtan. Förlåt dem som inte kunde möta dig i dörren till Livet. De hade gjort det om de kunnat, om de själva inte varit så rädda för kärlekens smärta. Det fattade du inte då men nu!
Lyssna på första versen ur en dikt av Ylva Eggerhorn:
Var inte rädd. Det finns ett hemligt tecken ett namn som följer dig nu när du går Din ensamhet har stränder in mot ljuset Var inte rädd.i sanden finns det spår. Psalm 256.
I juletider sjunger vi ofta den välkända psalmen ”Härlig är jorden”. Vi sjunger utan att kanske riktigt tänka på textens innehåll ”tidevarv komma, tidevarv försvinna”. De flesta av oss befinner ju sig inne i ett tidevarv och att greppa över en svindlande tidsrymd som spänner över sekler, tillkommer oftast de vars egna tidevarv håller på att rinna ut av mycket hög ålder.
Allting har dock sitt tidevarv; allting tar slut.
Om vi applicerar den tanken på dagens samhälle kan vi känna att de sista resterna av 1900-talets tidevarv håller på att lägga sig till ro. En ny tid är på väg; vi kan känna det i luften, hur människor talar, vad ungdomar frågar om, vad sociala medier förmedlar, hur världspolitiken utvecklar sig.
De olika faserna inom en organisation kan också ses som ett tidevarv. Inom organisationsteori får man lära sig om allt från eldsjälens/entrepenörens tid, fram till slutet, där endast ett skal återstår av kärnan. Byråkraterna styr nu med kalla siffror framför ögonen. utan att ens kunna namnge grundaren.
Den teorin gäller också för politiska partiers livscykler. De startas som en rörelse där man tar parti för något. De utvecklas och frodas i rätt klimat, de upplever sin storhetstid, de stagnerar och tappar eldsjälarnas röster i ett förändrat klimat – och till slut kanske det är dags för dem att dö. Eller genomgå en metamorfos. För det är väl inte av ekonomiska skäl ett parti hålls igång? Det har väl inte blivit ett levebröd?
Och vad säger det om ett land där inga nya partier skapas? Jag skulle säga att det landet är på väg att stagnera, att bli ett tomt skal. Ja, vad hjälper det ett parti att ”vinna hela landet men förlora sin själ”? Ett tomt skal är inte vad landet behöver.
Infallsvinkel 2:
Sverigekorrespondenten för den brittiska dagstidningen The Observer i Sverige på 1960-talet hette Roland Huntford. 1971 kom hans bok “The New Totalitarians” ut och året därpå i översättning som “Det blinda Sverige”.(gratis på Internet Archive)
På 300 lättlästa sidor tecknar han bilden av ett “halvt” västerländskt nordligt land som har mer gemensamt med Sovjetunionen än med Europa. I sin bok beskriver han hur renässansen, med individens synliggörande, aldrig nådde det svenska folket utan stannade på kontinenten; Sverige låg kvar i medeltidens tänkande i kollektiv in i nutid. Liberalismen gjorde dock sina framstötar även i Sverige och t ex rösträtt och kvinnosaksfrågor tog plats. Sakta men säkert har samhället ändå marinerats i den liberala ideologin men aldrig fullt ut till gräsrötterna. Rutherford säger så sent som på 1960-talet: ”I Sverige är människan en kollektiv varelse och saknar existens utanför gruppen.”Kanske är dock Sverige äntligen redo, 60 år senare, för individens egen kraft. Ett nytt tidevarv är på väg.
Infallsvinkel 3:
Det jag främst lärde mig i Bengt Ericssons bok ”Den härskande klassen” är hur den demokratiska processen underminerats genom kommunsammanslagningarna på 70-talet då 200.000 lokala fritidspolitiker försvann. Samtidigt halverades antalet partimedlemmar mellan 1979 – 1991 för att sedan halveras ytterligare en gång mellan 1991 – 2009. Idag har vi kvar ca 3 % av Sveriges befolkning som är med i ett parti, skriver han.
Jag tänker att det är den låga siffrorna vi får leva med. Saker och ting kommer inte att bli som förr med en lokal förankrad folklig politik som jag själv skriver om i ”Var är arvtagarna till er vrede?” riktat till socialdemokraterna. Nu riktar jag samma fråga till Liberalerna.
Idag, med ett starkt förändrat mediaklimat, är just INDIVIDEN vägen till framgång. Individen som liberalerna säger sig vilja värna mot etablissemanget. Enligt Demokratidagarna så byter så många som 30% parti i de moderna valen.
<br>
Men Liberalernas samverkan med yttervärlden känns något tom och konturlös. Det är inte mycket individverkan som når vardagsrummen. Hemsidan är en passiv, färglös sida som säkert glädjer en bankkamrer men vill man nå dagens unga krävs ett annat förhållningssätt, det krävs engagerade ANSIKTEN att identifiera sig med!
Lägg upp era aktiva namn på frontsidan med ett ansikte att känna igen samt möjlighet att föra en dialog direkt genom hemsidan. Annonsera efter de som går med en vrede som skulle kunna politiseras in i ”individernas gemenskap”.
Liberalerna i Sverige måste förnya sig inför en ny tid. Det gamla tidevarvet är över; liberala ideér är idag en del av svenskt liv och inget exklusivt för just Liberalerna. Nu krävs en nystart!
Ur “Min egen elds kurir” Harry Martinsson författarliv s. 559-560 samt dikt Andliga behov s. 583. Aniara s. 640-641. Johan Svedjedal. Albert Bonniers Förlag 2023
“Jungs teori om det kollektiva omedvetna som har förbindelse med den faktiska verklighet vi lever i.
Varje person är medvetet eller omedvetet bärare av sin tids problematik och en individuationsprocess går bl a ut på att en person ska finna sitt eget sätt att leva i spänningsfältet mellan den subjektiva utvecklingen och den socialt sett gemensamma verkligheten. Om man inte gör de kollektiva problemen klara för sig på ett helt personligt plan, kan man bara finna en lösning via projektion, det vill säga genom att överta en eller annan form av kollektivt präglad ideologi. s.
Ur Bertil Flöistrups bok “Vädersjukdomar och luftjoner”:
” Atlantiska lågtryck som vandrar mot Skandinavien i höjd med brittiska öarna. De positivt laddade jonerna når oss 12-48 timmar före fronten och pinar de väderkänsliga: klimatoser, fysiska och psykiska reaktioner. Symptom: kärlkramp, kolik, astmatiska besvär, huvudvärk, mm . Ångest, spänning.
Sverige tillhör de länder som ofta drabbas av lågtryck. Följden blir för många “migrän av diffus långvarighets typ och ett lätt illamående. Den psykiska motståndskraften bryts ned, livet synes hopplöst och känslor av meningslöshet och mindervärde kommer krypande. Även vid väderomslag med varmfront då temperaturen stiger snabbt, reagerar människan. Ökat sömnbehov, irritation och depression. Det bästa vädret är lugnt, stabilt högtrycksbetonat väder utan störande moln, regn eller stormar. s. 187
“Den variant av luthersk religion som präglar den svenska kyrkan har högst sannolikt väsentligen påverkat befolkningens grundläggande livsperspektiv. Den lutheranska puritanismen är liksom klimatet, en populär förklaring till svenskens förmenta bristande livsglädje. Det ansågs länge syndigt och anses fortfarande inte riktigt respektabelt att ge sig hän åt rusig lycka och sinnliga njutningar. Protestantismen skiljer sig ifrån katolicismen genom att vara djupt upptagen av frågor som synd och skuld. I Sverige förstärkte 1800-talets väckelserörelser denna syn på jordelivet såsom något att längta bort ifrån. s 189
Ödmjukhet, anspråkslöshet, ej förhävelse, demokrati, rättvisa. Frihet från sociala beroenden, likhet, glädje bör tyglas, avundsjuka, brist på individuell beslutsamhet, tungsinne, social osäkerhet. Blyghet, oberoende, konfliktundvikande, ärlighet, kollektivism/individualism.
“Ju mer avhumaniserad civilisationen blir, desto mer isolerad blir individen, alienerad från en värld som tycks kräva att han blir bedövad mot sina djupast kända emotionella behov”. Daniel Casriel 1977.
Ingvor Sabina Le John 