“”Utanförskapet” har blivit det sammanfogande kittet i en kollektiv identitet”

Mauricio Rojas (L) har skrivit en översiktlig essä över separatismens framväxt sedan 1980-talet i Sverige. Den ingår i boken “Separatismen i Sverige” (Timbro Förlag 2023) där även sex andra namnkunniga deltar med sina alster: Robert Hannah, Juno Blom, Per Brinkemo, Sofie Löwenmark, Magnus Ranstorp, Maria Wallin

“DU GAMLA, DU FRIA” 1975

Årtalet 1975 är året när gamla Sverige går i graven kan man säga; allt som händer idag har sina rötter i tidiga 1980-talet, skriver han. Det var då under högkonjunkturen som bl a Muslimska brödraskapet etablerades sig i Sverige och Ali Khan-klanen kom till Göteborg.

I “gamla Sverige” fungerade invandring och integration av sig självt, fortsätter han. Folk kom till Sverige “en fredag och fick arbete på måndagen”. På ett naturligt sätt inlemmades invandrare in i språket och kulturen allteftersom.

Rojas poängterar att embryot till dagens situation även startade i en HÖGKONJUNKTUR. Paradoxalt ledde den till en ökad utslagning på arbetsmarknaden, ökat socialbidragstagande och en tilltagande boendeseparation. Och allt detta trots en förhållandevis hög utbildningsnivå hos invandrarna.

De orsaksfaktorer som skapade denna utslagning, menar han, var en allmän diskriminering, ett passivt flyktingmottagande och en rigid arbetsmarknad (sist in-först ut).

Denna negativa grund som lades då skulle leda till en negativ effekt när lågkonjunkturen satte in i början på 90-talet. 1990 är det år när svensk sysselsättningsgrad var som störst och som sedan aldrig har kunnat uppnås.

MISSRIKTAD MEDKÄNSLA

1/2

NIKOLAI SENNELS är den förste – och hitintills ende – anställde psykolog på Köpenhamns hårdbevakade institution Sönderbro. Han arbetade där under 2010-talet. Under hans treårsperiod genomförde han ca 250 psykologsamtal; varav 150 var med muslimsk bakgrund.

Sammansättningen av de intagna präglas av, att 67 procent av all ungdomsbrottslighet i huvudstaden, begås av personer med utländsk härkomst. Frågar man Köpenhamnspolisen, skriver han, säger de att de kriminella framförallt kommer från länder som Turkiet, Marocko, Algeriet, Somalia, Irak, Libanon och Pakistan. Hans egen erfarenhet är att det dessutom finns en hel del palestinier på Sønderbro. Omkring två tredjedelar av dessa ungdomar har alltså muslimsk bakgrund.

Under denna period växte en insikt fram hos honom att muslimsk kultur skiljer sig starkt från den danska i form av hur man uppfattar och processar livet runt sig. ”Vi måste erkänna att människor är olika och att våra känsloliv och personligheter i hög grad formas av den kultur vi växer upp i”, säger han. Han började läsa alla texter såsom Koranen, haditherna, betydelsen av Umman etc för att sätta sig in i deras värld.

Detta leder så småningom till att han skriver boken ”Helig vrede: bland kriminella muslimer” (2017).

KIRKEGAARDS VISDOM

NICOLAI SENNELS kommer fram till att de miljoner, (misslyckade) kronor som läggs på rehabilitering av muslimer visar på ett förakt mot andras utgångspunkter i livet. Han citerar den danske tänkaren Søren Kierkegaard, som kanske är den person som bäst har uttryckt vilken stor betydelse förståelse har för våra möjligheter att hjälpa andra:

”Om man verkligen ska lyckas med att föra en människa till en särskild plats, måste man först och främst se till att hitta honom där han befinner sig, och börja där.
Detta är hemligheten i all hjälpverksamhet. Var och en som inte kan det, befinner sig i en illusion när han tror att han kan hjälpa andra. För att sant kunna hjälpa en annan måste jag förstå mer än han, men först och främst förstå det han förstår.
Om jag inte gör det, hjälper merförståelse honom inte alls. Om jag ändå vill göra min merförståelse gällande, så är det för att jag är så fåfäng eller stolt att jag i stället för att gynna honom egentligen vill beundras av honom. Men all sann hjälp börjar med ödmjukhet.
Hjälparen måste först visa ödmjukhet mot den han vill hjälpa och därmed förstå att det inte hjälper att härska, utan att tjäna, och att det att hjälpa inte går ut på att vara den härsklystne utan den tålmodigaste, att det att hjälpa är villighet att intill vidare finna sig i att ha orätt och inte förstå vad den andre förstår.”


DEN MUSLIMSKA IDENTITEN HAR TVÅ SIDOR

Sennels skriver vidare: ”Alla kulturer driver fram vissa karaktärsdrag och den muslimska kulturen är inget undantag.. Samtidigt finns det en skriande brist på beskrivningar av de psykologiska aspekterna av att växa upp i en kultur som är formad av påverkan från islam.”

En muslimsk identitet har två sidor: en kulturell och en religiös. Han skriver: ”.. även om alla inte är religiösa är deras reaktionsmönster och sätt att tänka mycket tydligt präglat av den muslimska kulturen. Man uppfostras till att älska sin profet och att försvara islam oavsett vad som händer”

SKILLNADER MELLAN DANSK OCH MUSLIMSK KULTUR

Det finns tre stora skillnader mellan dansk och muslimsk kultur, fortsätter han. Den ena är att den danska kulturen är individualistisk, medan den muslimska är kollektivistisk. Den andra skillnaden kan beskrivas som uppfostringspyramiden och handlar om hur mycket frihet människor har under barndomen och som vuxna. Den tredje skillnaden är om man är inrestyrd eller yttrestyrd.

En kollektivistisk kultur kräver att individen underordnar sig gruppens behov. Människor som lever i den muslimska kulturen upplever för det mesta att de har mer frihet som barn än som vuxna. I muslimska familjer är framförallt pojkarna mycket fria, så länge de undviker att skada familjens självkänsla. I västliga länder som Danmark är det omvänt. Här får man mer och mer frihet efterhand som man har mindre behov av föräldrarnas hjälp och stöd. Den tredje delen kräver en utveckling av ämnet:

FRÅN YTTRE TILL INRE STYRNING

Det inte heller bara är synen på känslorna angående heder och skam som skiljer den muslimska kulturen från vår västerländska. Det går psykologiskt sett mycket djupare: Det handlar om det grundläggande psykologiska sättet att förhålla sig till känslorna.

De muslimska ungdomarna lägger långt större vikt vid ”yttre styrning” fortsätter han. De upplevde att deras känslomässiga störningar berodde på yttre faktorer (flickvännens agerande). Det var de yttre faktorerna som bar ansvaret för den psykologiska känsla som hörde ihop med dessa störningar. De muslimska ungdomarna såg sig i långt högre grad som offer för yttre omständigheter, och de tillät sig själva att reagera mera aggressivt utåt eftersom de kände att deras vrede var ”rättfärdig”. De danska intagna kunde mycket snabbare förstå tanken att titta på sitt eget handlande som grundorsak till sin situation.

I de muslimska kulturerna räknas det som en mänsklig brist om man inte kan försvara sig och angripa sin ”motståndare”, om denne irriterar en eller har kränkt ens heder. Här läggs vikten vid yttre reaktion snarare än på inre reflektion. På samhällsplanet tydliggörs detta genom att vetenskaper som pedagogik och psykologi är närmast icke-existerande i muslimska länder, och att de inte alls har samma tradition i att fördjupa sig i personlighetsutveckling som vi i västvärlden.

Från en psykologisk synvinkel är det en enorm skillnad om man tycker att det är andras fel eller om man först och främst tittar på sig själv när man har problem. Om man har en tendens att tycka att det är ”de andras fel” så kommer ens egen ilska att kännas mer ”rättfärdig”, och man gör inte mycket för att hämma sina aggressiva impulser. Risken för att man skadar omgivningen är därmed större.

En del av Sennels terapeutiska insats gick ut på att flytta ungdomarnas fokus bort från att vara ”offer” till att känna sig ansvariga för sina egna liv, sitt eget uppförande och det sätt på vilket de hanterade sina känslor. Den enda äkta självkänslan är när man inte längre går och spekulerar över vem som kan vara mer värd än andra. Äkta självkänsla är när man känner sig så pass väl till mods bland människor, och njuter deras kvaliteter, att man slutar tänka på vem som är mest ”värd”. >>

VILKA ÄR ARVTAGARNA TILL ER VREDE, LIBERALERNA?

Infallsvinkel 1:

I juletider sjunger vi ofta den välkända psalmen ”Härlig är jorden”. Vi sjunger utan att kanske riktigt tänka på textens innehåll ”tidevarv komma, tidevarv försvinna”. De flesta av oss befinner ju sig inne i ett tidevarv och att greppa över en svindlande tidsrymd som spänner över sekler, tillkommer oftast de vars egna tidevarv håller på att rinna ut av mycket hög ålder.

Allting har dock sitt tidevarv; allting tar slut.

Om vi applicerar den tanken på dagens samhälle kan vi känna att de sista resterna av 1900-talets tidevarv håller på att lägga sig till ro. En ny tid är på väg; vi kan känna det i luften, hur människor talar, vad ungdomar frågar om, vad sociala medier förmedlar, hur världspolitiken utvecklar sig.

De olika faserna inom en organisation kan också ses som ett tidevarv. Inom organisationsteori får man lära sig om allt från eldsjälens/entrepenörens tid, fram till slutet, där endast ett skal återstår av kärnan. Byråkraterna styr nu med kalla siffror framför ögonen. utan att ens kunna namnge grundaren.

Den teorin gäller också för politiska partiers livscykler. De startas som en rörelse där man tar parti för något. De utvecklas och frodas i rätt klimat, de upplever sin storhetstid, de stagnerar och tappar eldsjälarnas röster i ett förändrat klimat – och till slut kanske det är dags för dem att dö. Eller genomgå en metamorfos. För det är väl inte av ekonomiska skäl ett parti hålls igång? Det har väl inte blivit ett levebröd?

Och vad säger det om ett land där inga nya partier skapas? Jag skulle säga att det landet är på väg att stagnera, att bli ett tomt skal. Ja, vad hjälper det ett parti att ”vinna hela landet men förlora sin själ”? Ett tomt skal är inte vad landet behöver.

Infallsvinkel 2:

Sverigekorrespondenten för den brittiska dagstidningen The Observer i Sverige på 1960-talet hette Roland Huntford. 1971 kom hans bok “The New Totalitarians” ut och året därpå i översättning som “Det blinda Sverige”.(gratis på Internet Archive) 

På 300 lättlästa sidor tecknar han bilden av ett “halvt” västerländskt nordligt land som har mer gemensamt med Sovjetunionen än med Europa. I sin bok beskriver han hur renässansen, med individens synliggörande, aldrig nådde det svenska folket utan stannade på kontinenten; Sverige låg kvar i medeltidens tänkande i kollektiv in i nutid. Liberalismen gjorde dock sina framstötar även i Sverige och t ex rösträtt och kvinnosaksfrågor tog plats. Sakta men säkert har samhället ändå marinerats i den liberala ideologin men aldrig fullt ut till gräsrötterna. Rutherford säger så sent som på 1960-talet: ”I Sverige är människan en kollektiv varelse och saknar existens utanför gruppen.”Kanske är dock Sverige äntligen redo, 60 år senare, för individens egen kraft. Ett nytt tidevarv är på väg. 

Infallsvinkel 3: 

Det jag främst lärde mig i Bengt Ericssons bok ”Den härskande klassen” är hur den demokratiska processen underminerats genom kommunsammanslagningarna på 70-talet då 200.000 lokala fritidspolitiker försvann. Samtidigt halverades antalet partimedlemmar mellan 1979 – 1991 för att sedan halveras ytterligare en gång mellan 1991 – 2009. Idag har vi kvar ca 3 % av Sveriges befolkning som är med i ett parti, skriver han.

Jag tänker att det är den låga siffrorna vi får leva med. Saker och ting kommer inte att bli som förr med en lokal förankrad folklig politik som jag själv skriver om i ”Var är arvtagarna till er vrede?” riktat till socialdemokraterna. Nu riktar jag samma fråga till Liberalerna.

Idag, med ett starkt förändrat mediaklimat, är just INDIVIDEN vägen till framgång. Individen som liberalerna säger sig vilja värna mot etablissemanget. Enligt Demokratidagarna så byter så många som 30% parti i de moderna valen.

<br>

Men Liberalernas samverkan med yttervärlden känns något tom och konturlös. Det är inte mycket individverkan som når vardagsrummen. Hemsidan är en passiv, färglös sida som säkert glädjer en bankkamrer men vill man nå dagens unga krävs ett annat förhållningssätt, det krävs engagerade ANSIKTEN att identifiera sig med!

Lägg upp era aktiva namn på frontsidan med ett ansikte att känna igen samt möjlighet att föra en dialog direkt genom hemsidan. Annonsera efter de som går med en vrede som skulle kunna politiseras in i ”individernas gemenskap”.

Liberalerna i Sverige måste förnya sig inför en ny tid. Det gamla tidevarvet är över; liberala ideér är idag en del av svenskt liv och inget exklusivt för just Liberalerna. Nu krävs en nystart!

Ur “Världen av igår”(1941) av Stefan Zweig

I sin sista bok, före sitt självmord, “Världen av igår” (Ersatz, Stockholm 2011) summerar den österrike/judiske författaren Stefan Zweig, bilden av ett Europa statt i konstant förändring sedan slutet av 1800-talet.

Zweig skriver att hans far var den sista generationen som gick och la sig och gick upp till samma värld hela sitt liv. Hans eget liv har istället varit ett lapptäcke av “turns and twists” genom ett Europa som genomgick två världskrig redan före seklets mitt. Som judisk flykting undan Hitler tog Zweig till slut sitt liv på ett hotellrum i Brasilien.

Om tiden före andra världskrigets utbrott skriver Zweig i kapitlet Fredens dödskamp s. 431-433

“Men att resa, till och med resa långt bort under andra stjärnor och till andra världar, betydde inte att undfly Europa och oron för Europa.”

Läs gärna vidare

Ett tidevarv lägger sig till ro

Reflexion post- Malmö kommunalval 2022

I juletider sjunger vi den välkända psalmen ”Härlig är jorden” som återfinns i många kyrkliga samfunds psalm- och sångböcker. Vi sjunger utan att kanske riktigt tänka på textens innehåll ”tidevarv komma, tidevarv försvinna”. De flesta av oss befinner ju sig inne i ett tidevarv och att greppa över den svindlande tidsrymden som spänner över sekler, tillkommer oftast de vars egna tidevarv håller på att rinna ut av mycket hög ålder.

Allting har dock sitt tidevarv; allting tar slut. Inget är beständigt. Om vi applicerar den tanken på dagens samhälle kan vi känna att de sista resterna av 1900-talets tidevarv håller på att lägga sig till ro. En ny tid är på väg; vi kan känna det i luften, hur människor talar, vad ungdomar frågar om, vad sociala medier förmedlar, hur världspolitiken utvecklar sig.

De olika faserna inom en organisation kan också ses som ett tidevarv. Inom organisationsteori får man lära sig om allt från eldsjälens/entrepenörens tid, fram till slutet, där endast ett skal återstår av kärnan och där nu byråkraterna styr med kalla siffror framför ögonen. utan att ens kunna namnge grundaren.

Den teorin gäller också för politiska partiers livscykler. De startas som en rörelse där man tar parti för något eller några. De utvecklas och frodas i rätt klimat, de upplever sin storhetstid, de stagnerar och tappar eldsjälarnas röster i ett förändrat klimat – och till slut kanske det är dags för dem att dö. Eller genomgå en metamorfos. För det är väl inte av ekonomiska skäl ett parti hålls igång? Det har väl inte blivit ett levebröd? Att klamra sig fast vid ett dominerande parti av nostalgi eller maktbehov bäddar för frustration och ett farligt samhällsklimat. Man kommer att göda uppror som sedan fascisten kan börja bygga sin bas runt.

Vad säger det om ett land där inga nya partier skapas? Vad säger det om ett land där man av nostalgi och maktbehov håller fast vid gamla partier hur stora eller små de än är? Jag skulle säga att det landet är på väg att stagnera, att bli ett tomt skal. ”Och vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ” skriver Matteus(16:26) Ja, vad hjälper det ett parti att ”vinna hela landet men förlora sin själ”? Ett tomt skal är inte vad landet behöver.

Till er, inom politiken, som inser att vi nu inträder i ett nytt tidevarv och att vi behöver engagerade krafter, som kan ta sig an ett helt annat Europa som nu växer fram, ber jag: ställ er kunskap till förfogande, släpp era maktanspråk och er nostalgi, stå upp som en positiv kraft på ett helt nytt slagfält, där gamla sanningar är slut. Över 100 partier ställde upp i Malmö kommunval i år och kanske något av dem kommer att styra här i framtiden. Det gamla tidevarvet har lagt sig till ro, vare sig vi vill det eller inte.

Ensamheten är det moderna Europas stora gissel!

Empty Mogense, DK

“What prepares men for totalitarian domination in the non-totalitarian world is the fact that loneliness, once a borderline experience usually suffered in certain marginal social conditions like old age, has become an everyday experience.” — Hannah Arendt

(1/5) Vid havets kant på ön Fyn (DK) i augusti månad gör jag en resumé över min ”roadtrip” genom delar av Västeuropa; en månad har jag varit på väg i min bil genom Danmark, Tyskland och Frankrike.

Vågorna kluckar mot stranden. Jag är nästan tillbaka i 60-talets somrar i Danmark med familjen; sorglösa, soliga dagar vid havet omgiven av familjen och ett aktivt, pulserande, danskt samhällsliv runt badorterna där vi bodde. Omsluten av en fungerande värld; trygg och välkommen i den.