Ett annat exempel på ”spinn” är historien om hur Jesus blev bedragen av Judas Iscariot. Den historien kan vara uppdiktat helt enkelt, säger Winston, för att hålla sig väl med den romerska överheten. Förutom ett antal frågetecken runt hela förloppet, så pekar Winston på Judas namn. Iscariot kommer av ordet ”sicarii”, vilket var namnet på en grupp lönnmördare som bar på sin dolk ”sicae”, gömd under kläderna. På uppdrag, gick de runt och stack dolken i folk som var romarvänliga. En annan av Jesus följeslagare var Simon, en zealot. De var politiskt organiserade upprorsmän till skillnad från terroristerna. Genom att peka ut Judas så kunde den unga kulten visa att man var mer än bara lömska terrorister. Ett annat inslag av spinn, kan likheten med den egyptiske solguden Osiris vara(som blev den grekiska Horus). Redan så tidigt som 4000 f. Kr. cirkulerade legenden som bl a säger att Osiris blev korsfäst mellan två tjuvar, begraven i en grotta och återuppstod på tredje dagen efter sin död. ( Ur boken The Pagan Christ av Tom Harpur)

När det gäller Wahl´s påstående att det skulle varit dödstyst omkring Jesus fram till Paulus tid på 70-talet, skriver Winston t ex att Jesus bröder och mor höll sekten igång under åren som kom, testamentena skrev på 40-50- talen osv. Religionshistorikern Elain Pagels har skrivit om urkristendomens tid i boken ”Adam, Eva och Ormen” och om mitt minne inte sviker mig gick det ganska livligt till under det första århundradet med olika tolkningar som slogs om arvet efter Jesus.

Winston säger också att det var mycket troligt att Jesus var gift. Det var mycket ovanligt att en ung judisk man inte vara det. Det kan ju mycket väl förklara varför inget är skrivet om honom under perioden 12-30 år. Vad gör de flesta människor då? Möter det vuxna samhället, förälskar sig, gifter sig, får barn, arbetar. Kanske drogs han i det vanliga vardagslivet som de flesta andra. Ofta är det så med andliga gåvor, att man motarbetar det tills man kanske inte klarar det längre. Kanske gick han bara sin väg en dag i 30-årsåldern för att följa sin kallelse. Kanske fick han en uppenbarelse, liksom Muhammed, som såg en ljusgestalt stå framför honom en dag och kräva att han skulle tala för Guds räkning. Muhammed sprang skräckslagen till sin kloka fru för att undkomma sitt öde, men resultatet blev islams födelse..

Jesus hävdade inte heller att han var Guds son såsom det senare tolkats. Det var en del av Paulus mytologisering. Han kallade sig själv Bar Nasha, dvs Människosonen liksom för att visa på sin mänskliga härkomst. Han kallade Gud för sin ”fader” men det var inget ovanligt på den tiden.

Så vad blir det av Hillevi Wahls påstående om Jesus som ”den ultimata låtsaskompisen”? Jag kan faktiskt, utifrån det ovan sagda, lätt acceptera, att det fanns en helig schaman vid namnet Jesus som verkade i Galiléen och som även drog till sig politiskt intresserade, när han talade om befrielsen. Problemet var att han talade om den inre människans befrielse och inte den politiska( vilket han också påpekar.) Romarnas onda öga fanns överallt och så gick det som det gick. Thomas Cahill skriver i sin utmärkta bok ”Historien om Jesus” :

 ”En liten rest av evangeliets ursprungliga kärna har blivit kvar genom hela Västerlandets historia sedan Jesu tid, just så mycket att nya rörelser har kunnat hämta sälta, styrka och livsmod ur det överlämnade kapitalet. Närhelst människor, enskilt eller tillsammans, på nytt har vågat ställa sig inför evangeliets utmaning, har samhället kring dem omdanats.”