Själva den art av förvandling det rör sig om, gör att man inte kan hoppas på att ett helt folk skulle praktisera den. Men ett helt folk kan få sitt liv genomsyrat av en religion, som är helt inriktad på mystik. Det är den inriktning –   och endast den – som skiljer religion från avguderi.

Av de tre metoderna att rädda sig undan motsättningen gott – ont är ingen tillgänglig för slavar eller underkuvade folk. Å andra sidan drabbas de av lidanden och förödmjukelser, av utifrån kommande ont, som tränger in i dem och väcker det onda inom den i form av fruktan och hat. De är varken i stånd att glömma det onda eller befria sig ifrån det och lever alltså i en mycket lyckad jordisk imitation av helvetet.

Men de tre metoderna är inte alla i samma grad omöjliga att tillämpa. Två av dem är omöjliga. Den övernaturliga är endast svår. Man når den bara genom andens fattigdom. Lika absolut nödvändig som andlig fattigdom är för de rika för att avlägsna rikedomens besudling, i lika hög grad behöver de fattiga den för att undgå att upplösas i elände.

I vår tid behövs att en elit väcker till liv andens fattigdom hos de fattiga massorna. För detta fodras först och främst, att de enskilda människorna i denna elit är fattiga inte bara i anden, utan också i yttre måtto. De måste varje dag i sin själ och i sin kropp utstå fattigdomens pinor och förödmjukelser.

Det är inte en ny franciskanorden som behövs. Dessa människor måste stå mitt uppe i massan och ha nära beröring med den, utan något som står skiljande emellan.

Men varken beskrivningar av de modernaste bombplan eller produktionssiffror, eller löften om kläder och mat kan bereda marken för en sann tro. Det finns bara en väg till tro för de olyckliga, och den heter andens fattigdom. Men detta är en fördold sanning. Andens fattigdom har ju en skenbar likhet med resignation inför träldomen. De är till och med identiskt lika, på en oändligt liten skillnad när. Alltjämt samma oändligt lilla, som är oändligt mycket mer än allt.

Olyckan är i sig själv ingen skola i andens fattigdom. Den utgör bara det så gott som enda tillfället att tillägna sig den. Om den också inte är på långt när så flyktig som lyckan, så förgår den trots allt, och det gäller att begagna tiden.