Vare därmed hur som helst, så är den dikten något av ett under. Den bittra sorgen i den gäller just det enda i världen, som är legitim orsak till sorg: att människans själ är underordnad styrkan, det vill säga ytterst materien, detta beroende som gäller lika för alla dödliga, om också själen bär det på olika sätt, alltefter graden av dygd. Ingen i Iliaden, liksom ingen människa på jorden undgår detta beroende. Ingen av Iliadens människor, som dukat under för det, anses av den anledningen vara värd förakt. Allt som i själen och i människors förhållande till varann undkommer styrkans herravälde är älskat, vemodsfullt, smärtsamt älskat, därför att att faran för undergång hänger så hotande över det. Så är andan i den enda verkliga hjältedikt västerlandet äger.

Den attiska tragedien, åtminstone Aiskylos´och Sofokles´, är hjälteeposets arvtagare.Rättfärdighetens idé lyser fram, utan att någonsin ingripa.

Evangelierna är den sista och underbara yttringen av grekisk ande, liksom Iliaden är den första; den grekiska anden kommer till synes inte bara i budet att med uteslutande av allt annat gott eftersträva “vår himmelske Faders rike och hans rättrådighet”, utan också däri, att de visar människans elände, och detta hos en varelse som är gudomlig på samma gång som mänsklig. Kristi lidandes historia visar , att en gudomliga ande, förenad med mänskligt kött och blod, blir upprörd av olyckan, skälver inför lidandet och döden, och i sitt djupaste betryck känner sig skild från Gud och människor. Känslan av människans elände ger dem den enkla tron, som är det grekiska snillets kännemärke.

Den som inte vet, i vilken grad varje människosjäl står i beroende av lyckans växlingar och av nödvändigheten, han kan inte i dem som av en slump råkar hamna milsvitt ifrån honom i livsvillkor, se sina jämlikar eller älska dem som sig själv. Olikheten i det tvång, som människor lever under föder illusionen, att det finns människor av helt olika slag, som ingenting har gemensamt. Att älska och vara rättfärdig är möjligt endast om man känner styrkans makt  i hela dess vidd och vägrar den sin aktning.

Människosjälens förhållande till ödet, i vilken utsträckning varje själ formar sitt eget öde, vad det är som en obeveklig nödvändighet alltid förvandlar i vilken som helst själ, och vad som genom dygd och nåd kan förbli intakt, det är ett fält, där lögnen ligger förledande nära till hands. Grekerna ägde oftast den själsstyrka som krävs för att inte ljuga för sig själv; deras lön blev att i allt nå den högsta grad av klarsyn, renhet och enkelhet. Men den anda som förmedlades från Iliaden till evangelierna via grekiska tänkare och tragöder, nådde knappast utöver den grekiska kulturens gränser; och sedan Grekland blivit förstört, har bara svaga återsken av allt detta blivit kvar.

Detta krig är ett religionskrig  (dvs andra världskriget 1939-45)

Att människan inte undslipper religionsproblemet beror på att motsättningen mellan gott och ont är henne en outhärdlig börda. Hon skulle vilja kasta kolet ifrån sig. Hon märker att det är svårt.

Det finns tre metoder.

Den första är irreligiös. Den består i att vägra erkänna motsatsen gott-ont som verklig.

.. det är inte begäret, som ger våra ansträngningar en inriktning, det är målet. Människans själva väsen är inriktad strävan, strävan mot ett visst mål; själens tankar, kroppens rörelser är bara former här av. När inriktningen försvinner, blir människan rubbad, i ordets bokstavliga, medicinska mening. Metod numro ett, som vilar på principen att allting är lika gott eller lika dåligt, leder till vanvett. Fastän den inte pålägger något tvång, skapar den en leda liknande den som griper de arma stackare, som avtjänar fängelsestraff i ensam cell, och vilkas största plåga är att inte ha något att göra.

Den ledan lider Europa av alltsedan första världskriget. Det är därför som det knappast har gjorts några ansträngningar för att slippa koncentrationslägren. I tider av välstånd, när allt finns i överflöd, försöker man lura ledan genom att leka. Inte som barn leker, som tror på leken. Utan mogna människors lek i fångenskap.

Metod numro två är avgudadyrkan. Det innebär att avgränsa en sektor i samhället, inom vilken motsatsparet gott – ont inte har tillträde. Såsom tillhörig denna sektor är människan inte längre underställd motsatsen gott-ont. Den utvägen har blivit flitigt utnyttjad. (av vetenskapsmän, konstnärer, präster, kyrkan, nationer..) Överhuvud taget har denna avskärmningens konst under tidernas lopp kommit människor, som inte alls förefaller att vara några monstra, att begå monstruösa handlingar.

Alldeles som likgiltigheten för ont och gott leder även sådan avgudadyrkan till ett slags vanvett.

… den tredje metoden, som är mystiken. Mystik, det är att sätta sig till en annan sfär, bortom den, där gott och ont utkämpar sin strid; det sker genom själens förening med det absolut goda. Det absolut goda är – fastän dess förebild och princip – något annat än det goda, som utgör det ondas motsats och korrelat.

Denna förening innebär att något verkligt sker. Denna förvandling, dess sätt att fungera och verka har under antiken studerats experimentellt, på det mest ingående sätt, av egypter, greker, hinduer, kineser och förmodligen många andra; under medeltiden av flera buddistiska sekter, av muhammedanerna och av de kristna. Sedan många århundranden har dessa saker mer eller mindre fallit i glömska i alla länder.