Människan undslipper kollektivet endast genom att höja sig över det personliga och ta steget över i det icke-personliga. När detta sker, då finns det något hos henne, en liten del av hennes själ, som det kollektiva aldrig får makt med. Om hon kan slå rot i det icke-personliga goda, det vill säga bli i stånd att hämta kraft där, då förmår hon också, var det framstår som en plikt, hålla stånd mot vilket kollektivet som helst utan att stödja sig på ett annat: en styrka, liten visserligen, men reell.

Var och en som kommit in i det icke-personligas sfär, möter där ett ansvar gentemot alla människor, ansvaret att hos dem skydda och värna inte det personliga utan den svaga möjlighet, som hos varje människa finns dold under det personliga, att nå över i det icke-personliga.

Om det finns människor, .., som beträffande sin egen person har en viss känsla av att den är helig och okränkbar och därför böjda att anse varje person som helig och okränkbar, då är de offer för en dubbel illusion.

Vad de känner, är inte den äkta känslan av helgd utan den falska efterapning, som kollektivet alstrar. Och har de den beträffande sin egen person, så är det emedan den är delaktig av gruppens prestige, på grund av den sociala aktning gruppen åtnjuter.

Förhållandet mellan kollektivet och personen bör först och främst ta sikte på att avlägsna allt som kan hindra den hemlighetsfulla processen, som består i att den icke-personliga delen av själen får gro och växa.

För detta behövs å ena sidan att det finns utrymme kring varje människa, att hon till en viss grad förfogar över sin tid, att hon har möjligheter att uppodla en allt större förmåga av koncentration, ensamhet och tystnad. Samtidigt måste hon vara omgiven av värme, för att inte känslan av övergivenhet skall driva henne till ett uppgående i kollektivet.

Kroppsarbete innebär i sig inte något förnedrande, även om det är mödosamt. Det är inte konst, det är inte vetenskap, det är något annat, absolut likvärdigt med konsten och vetenskapen. Det ger nämligen lika stor möjlighet att uppnå en icke-personlig form av uppmärksamhet. I exakt samma mån som konsten och vetenskapen, fastän på ett annat sätt, är kroppsarbetet en viss art av kontakt med verkligheten, sanningen och skönheten i universum och med den eviga visdomen, som fastlägger dess ordning. Att förnedra arbetet är alltså att vanhelga någon heligt. Om de som arbetar kände och förstod detta, om de förstode att de, som är offren i detta helgerån, just därigenom på visst sätt också är medbrottslingar, så skulle deras protest bäras av en helt annan kraft, än tanken på deras person och rättigheter kan inge dem. Då skulle det hela inte längre röra sig om krav; då vore det en revolt ur djupet av hela deras väsen, vild och förtvivlad som hos en ung flicka, som man med våld ville spärra in på en bordell; och på samma gång vore det ett hoppets skri ur själens innersta.

När man talar till dem om deras villkor, väljer man i allmänhet att tala om deras löner. Och eftersom de dignar under en trötthet, som gör varje försök att lyssna uppmärksamt till en plåga, hälsar de med lättnad siffrornas klara och lättfattliga språk.

Det finns en mängd människor, som är klent och medelmåttigt begåvade av naturen och därför inte bara ter sig oändligt underlägsna Homeros, Aiskylos, Sofokles, Shakespeare, Racin utan också underlägsna Virgilius, Corneille, Hugo, men som ändå lever i det icke-personligt godas rike, dit de sistnämda aldrig nådde.

En bydåre, i ordets bokstavliga mening, som verkligen älskar sanningen, är om han också inte skulle kunna frambringa annat än några stammande ljud, genom sin tanke oändligt överlägsen Aristoteles. Han är ett geni.

I stället för att uppmuntra den rika floran av talanger, bör man finkänsligt och vördnadsfullt, omhulda och värna geniets växt, ty endast hjältar, helgon och genier av verklig renhet kan vara de olyckliga till hjälp. Mellan de förra och de senare bildar talangerna, begåvningarna, handlingsmänniskorna, karaktärerna och de starka personligheterna en skärm och står hindrande i vägen för hjälp.

Mellan sanningen och olyckan består ett naturligt förbund, därför att båda är stumt bönfallande, evigt dömda att stå framför oss utan att kunna göra sig hörda.

Språket är alltid, även hos den som skenbart tiger, det medium, vari en människas åsikter formas. Den naturliga förmåga, som kallas tankeförmåga eller intelligens arbetar med satser, med ett språk.

Även under de bästa tänkbara förhållanden är medvetandet en fånge, i och med att det är instängt i språket. Så rör sig medvetandet i ett den partiella sanningens begränsade rum – utan att någonsin förmå kasta ens en blick på det som ligger utanför. Om ett fängslat medvetande inte vet om att det bor i ett fängelse, lever det i villfarelse. En människoande, som känner sin fångenskap, skulle vilja dölja den för sig själv. Men om han avskyr lögnen, gör han det inte. Han måste då lida mycket, Han stöter pannan mot cellväggen till dess han svimmar; han vaknar upp, ser cellväggen och är rädd, tills han en dag försöker något nytt – och återigen svimmar. Så fortgår det i oändlighet, utan hopp. En dag vaknar han upp på andra sidan väggen. Han kanske fortfarande är fången, men nu inom ett större område. Vad har det att betyda! Nu har han nyckeln, hemligheten som raserar alla murar. Han är hinsides det som människorna kallar intelligens, han befinner sig där visheten börjar.

Varje ande, som är instängd inom språkets skrankor, är oförmögen att nå längre än till åsikter. Varje ande, som kommit i besittning av förmågan att fatta tankar, outsägbara genom mångfalden av de relationer som ryms inom dem, fastän ännu strängare och klarare än vad det mest exakta språk kan utsäga, varje ande, som kommit därhän, han har redan sitt hemvist i sanningen. Det enda som betyder något, är att han, när yttersta gränsen är nådd för hans intelligens, hurdan den än må vara, därefter gått vidare. En byidiot är lika nära sanningen som ett underbarn. Om båda gäller, att bara en vägg skiljer dem från den. Man kommer inte till sanningen utan att ha passerat igenom sin egen utplåning, utan att ha vistats länge i ett tillstånd av ytterlig och fullständig förödmjukelse.

Nådens övernaturliga verkningar är det enda som kan föra en själ tvärs igenom dess egen utplåning fram till stället där den art av uppmärksamhet växer, som ensam ger förmåga att uppfånga sanningen och lyckan. Den är en och samma för båda. Den är intensiv, ren, oegennyttig, generös. Den uppmärksamheten är kärlek.

Om ILIADEN, som hon såg som det ultimata verket:

“Den enastående rättvisa som Iliaden är genomandad av, har kanske oss obekanta förebilder men har aldrig efterliknats. Knappt märker man, att skalden är grek och inte troer. Diktverkets ton förefaller att direkt vittna om de äldsta delarnas ursprung; historien kanske aldrig kommer att kasta ljus över den saken.