Ur boken “Simone Weil ” av hennes väninna Simone Pétrement.1973. På svenska: Natur och Kultur 1978

“W:s postumt utgivna skrifter uttrycker både lidelsefullt socialt engagemang och kristen mystik” (Bonniers lexikon)

Simone Weil, 1909 – 1943, fransk författarinna.

Utdrag ur boken ”Personen och det heliga”- essäer och brev av Simone Weil. 1961

Personen och det heliga

Det finns något heligt i varje människa. Men det är inte hennes person. Det är inte heller hennes personlighet. Det är hon själv, helt enkelt; just den människan.

Från den tidigaste barndomen och ända fram till graven finns det i djupet av varje människohjärta någonting, som trots allt ont hon begått, lidit och bevittnat – okuvligt väntar sig, att man skall visa henne godhet och inte tillfoga henne ont. Detta är det, framför allt annat, som är heligt hos varje människa.

Det goda är den enda källan till det heliga. Ingenting är heligt utom det goda och det som äger samband med det goda.

Hos dem, som i likhet med slavarna fått utstå alltför många slag, kan den tyckas död, den del av hjärtat, som höjer ett förundrat rop, när något ont tillfogas den. Men den är aldrig riktigt död. Den kan bara inte ropa mer. Den har stelnat i ett tillstånd av dov, oavbruten kvidan.

Men även hos dem, som har kvar förmågan att ropa, kan ropet ofta inte ta sig uttryck i sammanhängande ord, varken inåt eller utåt. De ord, som försöker tolka det är oftast fullkomligt missvisande och hjälplösa.

Utom intelligensen är det enda hos människan, som verkligen har intresse av yttrandefriheten, just denna del av hjärtat, som ropar i protest mot det onda. När yttrandefriheten i själva verket inte är något annat än propagandafrihet för partier och organisationer), då finns för de enda delar av människosjälen, som förtjänar att yttra sig, ingen yttrandefrihet.

Det är inte personen, som ger oss detta kriterium. Det rop av smärta och förvåning, som stiger ur själens djup, när någon tillfogas ont, är inte något personligt. Det som är heligt, är inte personen; tvärtom är det heliga hos en människa det som är icke-personligt.

Den vetenskap, konst, litteratur och filosofi, som endast är uttryck för personligheten, utgör en region för sig, där de lysande prestationer blir till, som kommer vissa namn att leva genom årtusenden. Men över den regionen, skyhögt över den, ligger en annan, dit de verkligt stora verken hör. Deras känntecken är anonymiteten. Sanningen och skönheten hör hemma i den regionen, de icke-personliga och anonyma tingens region. Vad som är heligt i vetenskapen, är sanningen. Vad som är heligt i konsten, är skönheten.

Det fullkomliga är icke-personligt. Det personliga det är den del av oss som är misstag, villfarelse och synd. Mystikernas hela strävan har alltid gått ut på att nå därhän, att det inte längre finns någon del av själen, som säger ”jag”. Oändligt mycket farligare är ändå den del av själen, som säger ”vi”.

Den icke-personliga sfären nås endast med hjälp av en uppmärksamhet av sällsynt kvalitet, och som är möjlig att uppnå endast i ensamhet. Inte bara yttre ensamhet utan också inre. Detta är omöjligt hos den som upplever sig själv som del av ett kollektiv. Kollektivets människor når aldrig fram till det icke-personliga ens i dess lägre former. Gruppen kan inte ens utföra en enkel addition. Additionen utförs av ett enda ingenium, som för ett ögonblick glömmer, att andra ingenier existerar.

Den villfarelse, som består i att kollektivet får karaktär av något heligt, är avgudadyrkan i egentlig mening – i alla tider och hos alla folk det mest allmänt utbredda av alla brott. Den återigen, som består i att anse personlighetens fulla utveckling vara det enda viktiga, har fullständigt förlorat sinnet för det heliga. (Läs: Ryssland och Amerika) Det är svårt att avgöra, vilken av dess förvillelser som är den värsta. Ofta förekommer båda hos en och samma individ.

Att personen underordnas kollektivet, däri ligger ingenting upprörande; det är faktum av samma ordning som mekanikens fakta, t ex att ett gram är underordnat ett kilogram, på vågskålen. Rent faktiskt är personen alltid underordnad kollektivet, även i detta som kallas personlighetsutveckling.