Efter Simone Weils´ provår som arbeteska i fabriken 1934 skriver  biografen Pétrement följande:

Det tycks alltså inte som om hon funnit vad hon sökte: utvägen till verklig befrielse för arbetarna. Men hon lärde sig en del saker om sig själv och om människans villkor i allmänhet. Hon blev klar över att den sociala prestigen (de yttre skäl man har för självuppskattning) betydde mera än hon trott, även för henne själv; att denna prestige är av fundamental betydelse för alla mänskliga varelser; att det när den inte längre finns är ohyggligt svårt att inte mista känslan av egen värdighet. “Man har alltid för sig själv behov av yttre tecken på sitt eget värde”. Hon hade lovat sig själv att återerövra känslan av sin värdighet som mänsklig varelse och det lyckades hon med. Men, som hon senare skriver i ett brev till en chefsingenjör på en fabrik, denna känsla måste ständigt återerövras, därför att de förhållanden under vilka hon levde som arbeteska alltid raserade den. s 248

“Vid vissa ögonblick i historien blåser en stark vind över massorna; deras andedräkt, deras ord, deras rörelser mängs in med varandra. Då kan ingenting stå emot dem.(..)” Men sådana ögonblick är inte varaktiga. “Massan löses ånyo upp i individer, minnet av segern tonar bort. Återigen hålls massorna i lydnad genom “känslan av ohjälplig vanmakt”. Denna känsla av vanmakt är naturlig hos den som är van att lyda. Även för den som på det mest heroiska sätt står fast är det omöjligt att hålla kvar medvetandet om att äga ett inre värde, när detta medvetande inte får stöd utifrån. Kristus själv förlorade ett ögonblick känslan av att ha en mission, när han såg sig övergiven, förhånad, föraktad och att hans liv räknades för intet.(..) För dem som lyder verkar det , som om de på grund av någon mystisk underlägsenhet vore predestinerade att lida i all evighet…” s 323

“Samhällets styrka drar alltid med sig lögn. Därför verkar också allt det högsta i människans liv, varje försök att tänka, varje försök att älska förödande på ordningen.”

“För att det ska finnas glädje på jorden utan att förändra någonting som är nödvändigt är det inte de stora sakerna man måste ändra på utan de små som just är de stora för själen”

När hon talar om samhället kallar hon det med Platon för “den stora besten”. Hon anser att samhällets inverkan på människan i huvudsak är av ondo. “Ingenting är skadligare för människan än samhället”. “Man undrar hur man kan rädda sin själ när den stora besten prompt ska komma med sin åsikt i alla sammanhang”. “Ett geni är den som i vanliga fall har tankar som är undandragna den stora bestens inflytande”.

“Det är som genom ett slags mirakel som det, på ett givet område, i vissa ögonblick uppstår former av samhällsliv där tvånget inte ödelägger den ömtåliga och bräckliga företeelse som utgörs av en för själens utveckling gynnsam miljö. Vad som där krävs är ett föga centraliserat samhällsliv, lagar som begränsar godtycket, och i den mån auktoriteten utövas godtyckligt en vilja till lydnad som tillåter en att underkasta sig utan att förnedra sig” s 358

Hon säger..att hon redan länge intresserat sig för katarerna och att ett av de viktigaste skälen därtill är deras åsikt om Gamla Testamentet. Hon anser liksom Roché att tillbedjan av makten har för hebréerna utsuddat begreppet om gott och ont. “Den rang av helig text som tillagts berättelser fyllda av obarmhärtiga grymheter har alltid hållit mig på avstånd från kristendomen.(..) Jag har aldrig kunnat förstå hur det är möjligt för en förnuftig person att betrakta Bibelns Jehova och den i evangelierna åkallade Fadern som ett och detsamma. Inflytandet från Gamla Testamentet och från romerska imperiet, vars tradition fortsattes av påvedömet, är enligt min åsikt de två huvudorsakerna till kristendomens korruption”. Hon anser att katarismen i Europa var “det sista levande uttrycket för den förromerska antiken”: Före den romerska erövringen levde en liknande tanke och tog sig uttryck i olika former ” i mysterier och invigningssekter i Egypten, Trakien, Grekland och Persien”; en tanke som Platon gett det mest fullkomliga uttrycket åt. “Det är ur denna tanke som kristendomen framgått; men gnostikerna, manikéerna, katarerna tycks vara de enda som förblivit den verkligt trogna”. s 400

Enligt henne kan det bara finnas två slag av filosofier: å ena sidan systemfilosoferna, å den andra de som anknyter till den platonska traditionen och som i sitt sökande är orienterade mot frälsningen. Det är dessa senare som verkligen kan tänka. I Simones ögon är de till och med de enda som förtjänar att betecknas som tankens mästare. ..Filosofin består inte i att tillägna sig kunskaper utan i en hela själens förändring.Hon skriver:” Tänkandet förutsätter en förvandling av själens inriktning som vi benämner frigörelse…Frigörelsen är ett avstående från alla tänkbara mål, utan undantag, ett avstående som sätter ett tomrum i stället för framtiden liksom den omedelbart förestående döden skulle göra; det är därför som i den kristna religionen, i den platonska filosofin, i sanskrittexterna, i den kristna religionen och högst troligt alltid och överallt, frigörelsen alltid jämförts med döden, och invigningen i visheten betraktas som ett slags övergång genom döden…Men det frigörelse det handlar om är inte tom på föremål; den frigjorda tanken har som föremål upprättandetav en verklig hierarki värdena emellan..; dess föremål är ett sätt att leva, ett bättre liv, inte någon annanstans utan här på jorden genast…I den meningen är filosofin orienterad mot livet genom döden..”.s 408-410