ETT AV HENNES CENTRALA BEGREPP är ”olyckan”, le malheur, som är för henne något i sig mycket positivt. Hon ser olyckan som ett sätt att närma sig den sanna verkligheten och försätter sig aktivt i det tillståndet genom ett asketiskt liv, där hon  t ex sover på golvet och äter ytterst lite. På så sätt visar hon också sitt medlidande med alla dem, som just lever sina liv på det sättet – utan val. Hon talar om ”andens fattigdom”, som hon alltid försökte närma sig. Hennes ofantligt kreativa och intellektuella förmåga, var hennes eget hinder mot att förhålla sig andligt ”tom” för att lyssna till Guds röst i sitt liv. Hon skriver i sin essä ”Detta krig är ett religionskrig”: ”Det finns bara en väg till tro för de olyckliga, och den heter andens fattigdom. Men detta är en fördold sanning. Andens fattigdom har ju en skenbar likhet med resignation inför träldomen. De är till och med identiskt lika, på en oändligt liten skillnad när. Alltjämt samma oändligt lilla, som är oändligt mycket mer än allt.”

  PÅ FLYKT UNDAN HITLER lämnar hon till slut sitt älskade Frankrike, tillsammans med sina föräldrar och tillbringar en tid i New York. Hennes kämparglöd får henne dock att snart återvända till Europa, till London 1942, för att delta i motståndsarbetet. Hon vill utföra farliga uppdrag och skaffar sig en lärobok i flygning samt även en störthjälm för fallskärmshoppare. Till sin besvikelse blir hon placerad vid skrivbordet, som redaktör för de civila organen inom motståndsrörelsen. Hon arbetar med att granska program för en reorganisering av landet efter kriget. Hennes produktion under loppet av några månader i London var otroligt rik. Hon måste ha skrivit dag och natt, knapp unnat sig någon sömn. Hon äter illa och hittas en dag medvetslös i sin lilla lägenhet på Portland Road , 31 i Holland Park. På sjukhuset konstateras tbc i båda lungorna och hon läggs in på sjukhus. Sedan går allt fort. Hennes slutgiltiga matvägran ger eko i den engelska pressen om självsvält och självmord.

  HON SKRIVER IN I DET SISTA trots läkarnas order om att vila: ”Åt brottslingarna ett upprättande straff; åt de olyckliga, som olyckan skadat längst in i själen, en hjälp som ger dem möjlighet att släcka sin törst vid det övernaturligas källor; åt alla andra en smula välstånd, mycket skönhet och skydd mot sådana som skulle kunna tillfoga dem ont; överallt en sträng begränsning av larmande lögn, propaganda och åsikter – och tystnad, en tystnad som sanningen kan växa och mogna i; det är vad människorna borde ha”.

“Framtiden ser jag i all korthet så här: vi befinner oss i början av en period av diktatur som är mer centraliserad och mer tyrannisk än allt vad vi hittills känner från historien. Men just att centraliseringen drivs så hårt verkar försvagande på centralmakten. En vacker dag (som vi kanske får uppleva, kanske inte) kommer allt att rasa samman i anarki och därefter följer en återgång till nästan primitiva former av kamp för livet. I den stunden, mitt i kaos, kommer frihetsälskande människor att kunna verkar för att bygga en ny ordning, mera human än den vi nu har. Vi kan inte förutse hurdan denna kommer att bli (förutom att den nödvändigtvis blir decentraliserad, ty centraliseringen dödar friheten) men för att förbereda denna nya civilisation kan vi göra vad som står i vår förmåga..      September 1933