Ett samhälle kan inte handhas av schizofrena, särskilt inte ett stort och komplicerat samhälle. Men det kan mycket väl skötas av människor som lider av en låggradig schizofreni. De är fullkomligt kapabla att åta sig för samhället nödvändiga funktioner. Sådana människor har inte förlorat förmågan att se “realistiskt” på världen, om vi därmed menar att förstå uppgifterna på ett intellektuellt sätt, så som de måste förstås om man skall kunna handskas med dem på ett effektivt sätt.

De kanske helt har förlorat förmågan att uppleva saker personligt dvs subjektivt och med hela sin själ. En fullt utvecklad individ kan t ex se en ros och uppleva den som varm eller till och med brinnande (om han formulerar dessa känslor i ord kallar vi honom för diktare) men han vet också att rosen – i den fysiska verklighetens värld – inte värmer som elden gör.

Den moderna människan har förlorat förmågan till subjektiv upplevelse och upplever världen endast i förhållande till det sätt på vilket den kan utnyttjas praktiskt. Men denna defekt är inte mindre svår än den som utmärker den så kallade sjuka människan, som inte kan uppleva världen “objektivt” men som har kvar den andra mänskliga förmågan att uppleva personlig, subjektivt, symboliskt. 

Normalitetens psykologi övergår sällan till svårare former av psykisk sjukdom, därför att samhället skapar ett motgift mot en sådan försämring. När patologiska processer blir ett socialt mönster, förlorar de sin individuella karaktär. Tvärtom känner sig den sjuke hemmastadd med alla andra som lider av samma sjukdom. Hela kulturen är adapterad till detta slag av patologi och ordnar möjligheter att tillfredställa de patologiska behoven. Resultatet blir att genomsnittindividen inte upplever den avskildhet och isolering som den helt schizofrena människan känner. Hon känner sig väl till mods bland dem som lider av samma deformering.

Det är den fullkomligt friska människan som känner sig isolerad i det sjuka samhället – och hon kan komma att lida så mycket av sin oförmåga att meddela sig med andra att det är hon som blir psykotisk. 

Ur “Den destruktiva människan” av Erich Fromm. 1973. Natur och Kultur 1976 s. 386-387