Ur mina kommande memoarer.

Peter från Kvill ringer. Vi byter några ord. Våran “relation” är över, det känns. Han har varit bra för mitt inre barn. Jag har känt tillit till honom stundvis. Han är snäll.Samtalet slutar med att jag bestämmer att komma ut till kvällen till hans herrgård i Skirö. Det är mitt i sommaren.

Han hämtar mig i kvällningen. Landskapet är inbäddat i ett rosa ljus. Solens strålar träffar molnen underifrån och gör dem brandgula. Horisonten blir rosa och violett. Naturen är vidunderligt vacker; det gröna landskapet, korna som vandrar i hagarna, de röda smålandsstugorna.Men samtidigt känslan av ödebygd; samma känsla som uppe hos Hilding i norra Dalarna; flyttningsbygder, tomma hus, avstannad värld. Peter är ett med denna värld; i en kurva säger han här står alltid tjuren och bölar, över de markerna går inte att gå ensam. I det där huset bodde en gammal lärarinna, hon var nog lika elak som du, han fnissar och fortsätter, en missionsgubbe tyckte byn skulle sätta några blommor på hennes grav som minne men alla kärringar som nu var i 70-årsåldern och en gång var elever till henne vägrade blankt. Inte en blomma på kärringdjävulens grav! När den gamla fröken skulle gå och köpa mjölk under sina sista levnadsdagar vägrade grannbonden att sälja så mycket som en liter mjölk till henne. Nu var du allt bra hård, hade hans fru sagt.-Inte hade gubben svarat.

 Vi kommer hem till hans herrgård, byggd vid samma tid som Wallby i samma stil men mindre. Nu vill jag se insidan, säger jag, medan det är ljust. Han bor i ett annex som är moderniserat. Herrgården är ett slags spökhus som står ute om nätterna och knäpper. Vi går in. Det luktar unket och instängt. Där står en frysbox.Ska vi ha några bullar, undrar han. Jodå, säger jag. Så går vi runt. Här bodde han som barn hos mormor och växte nästan upp med henne. I det här rummet sov jag, säger han. Det finns en vacker vitmålad veranda på övervåningen med utsikt över Skirösjön. Jag står där och begrundar huset. När sa du att det byggdes, säger jag. I början på 1800-talet, säger han, tror jag. Det betyder, säger jag, att här stod en människa för nästan 200 år sedan och såg ut på denna utsikt. Ja, svarar han. Jag känner mig nästan andäktig.

Vi går nerför trappan. Under stuprännan låter det som en kycklingfarm; svalorna har ett bo där. Vi går över till hans annex och han brygger kaffe och vi sätter oss på den verandan. Jag lyssnar i kvällningen. Tystnad, varm, mjuk, svällande tystnad i sommarnatten. Syrsorna gnider och gnider, fladdermöss fladdrar förbi oss, tornspiror far med ufo:s hastighet runt huset och in till sitt bo också under stuprännan. Smack, säger det när de dånar in i plåten. Att de inte slår ihjäl sig, säger Göran, men de kan inte landa på marken då kommer de inte upp igen. Va, säger jag, kan de inte lyfta? Nä, de måste börja flyga från ett högt läge, svarar han. Då får man väl slänga upp dem då, säger barnet Ingvor ivrigt, om de ramlar ner. Han får mig att tappa vuxenförnissan och bli mig själv rakt ut. Då är jag liten.Jo, kanske det, säger han. Jag tänker. Sedan säger jag: jag är nog en sådan fågel. Du är nog mycket, säger han. Sedan berättar han om alla möss och halvvilda katter, älgar, rådjur och harar som passerar däromkring. Senast  hade en älg gått och badat i grannens damm när det var så varmt och låtit folk stå och titta på.

Stjärnorna börjar komma fram trots det intensiva månljuset. Det är fullmåne och den lyser som en gatulampa på huset. Vi börjar studera stjärnhimlen och så får vi se en underlig stjärna som ändrar färg som ett flygplan. Rött, grönt, grönt, rött.Han hämtar en himla bra kikare och när jag riktar den mot månen hoppar jag till. Jag ser månlandskapen helt tydligt som när man ser jorden från en satellit. Vi studerar och studerar tills vi är sneda i nacken. Jag brukar läsa av kyrkklockan i Skirö härifrån med kikaren, säger han och går och gör det. Hon är elva. Ska vi ut och ro en sväng? Vi går ner till sjön och häver i ekan och ror ut. Månen har skapat en mångata av silver i vattnet och jag säger att vi tar den vägen. Så vi ror mot månen. Sedan låter vi årorna ligga och bara sitter och lyssnar. Inte ett ljud hörs, Inte ens en fågel, helt otroligt tyst. Sover varenda fågel, säger jag, det är bara du och jag här mitt ute på sjön som är vakna. Jag vill ro och så ror jag till en ö och vi kliver iland och så sätter vi oss och lyssnar.

Då slår Skirökyrkans klocka tolv slag. Nu måste det spöka, tycker jag, eller åtminstone ett UFO dyka upp. Sedan tröttnar jag på att vara liten men har svårt att återvända till vuxenläget. Det är roligt att förundras men också jobbigt när jag överdriver det. Skärp dig, säger jag till mig själv. Vi ror hem och det enda som hörs är flygstråket över oss. Titt som tätt tuffar ett flygplan över himlen med medföljande ljud bakefter. Rena autostradan. Han visar mig några körsbärsträd och vi står och äter där i natten. Jag känner denna längtan tillbaka till förr när världen hängde ihop runt en såsom den gör i hans huvud. När man refererade till naturen runt sig och kände sig levande. Man hade kontakt med den fysiska världens alla förnimmelser: ljud, lukt, känsel, kroppen, smaken, man använde sina fem sinnen fullt ut. Han pratar om sina systerbarn: det är bara datorer och rockband. De är bara inne hela tiden, kan inte hjälpa till med att hugga ved en endaste gång. Alla ungar är sådana nuförtiden.De blir sjuka, säger han. Jag tänker på min bror som säger att på hans datajobb finns unga killar som inte gjort något mer än suttit vid datorn sedan barnsben och inte upplevt något som en annan gjort. 

Jag står där vid körsbärsträdet och tänker att det inte bara jag som håller på att bli sjuk i det här samhället. Det här samhället släpper från sin botten och seglar mot en kollaps. Jag läste en intervju med Tomas di Leva. Han skulle ge ut en samlingsCD innan allt kollapsar, sa han, som ett minne innan det är för sent. Jag tänker på chiropraktorn, jag har gått till, han säger Ingvor folk mår så himla dåligt idag men visar det inte. Hur tror du det går med vårt samhälle? undrar jag.-Åt helvete, svarar han. Det är kört, det har gått för långt nu. Det brakar. Jag tittar på Peteroch frågar: hur tror du det går med samhället och allt? Det kommer inte att gå alls, säger han. Harregud, ingen tror på detta Estoniaskepp längre!! Vi måste tro annars utbryter panik i samhället.Ingen har någon framtidstro längre. Vi måste ha det. Efter detta samhälle kommer ett nytt, det kommer alltid ett nytt. Fin de siecle-stämning.

Och jag sitter där i min lägenhet och försöker klara mig..nä, hur ska jag våga flytta. Till en orolig storstad, nä. -Jag flyttar hem till dig, säger jag, Nä det går inte, säger han, jag kan inte bo med någon. Vi är för olika.-Men vart ska jag ta vägen i denna värld, säger jag. Jag måste ju vara någonstans. Jag orkar inte sitta själv i en lägenhet längre. Jag måste vara i ett sammanhang. Jag har haft ångest i tre år över detta och den släpper inte förrän jag känner att jag fått fotfästet tillbaka. Jag är utanför samhället, i ett eget spår känns det som. Hux flux vill jag fly tillbaka till organisationen samma ensamhetsångest som förr kommer över mig. Varför lämnade jag den platsen? Det var ju ändå en plats. Idiotiska jag. MEN DET VAR SOM TVUNGET I MIG DÅ -Jag kan väl sova över i natt, säger jag och det är barnet som vill komma hem någon gång till någon. Han tvekar. Nej, det är nog bäst att du sover hemma hos dig. Jag lämnar huset och körsbärsträdet och sätter mig i bilen. Mitt inre barn kommer aldrig hem..det är en fruktansvärd känsla, totalt outhärdlig.går inte att känna en längre stund. Han skjutsar hem mig i natten och jag kopplar av en stund i bilen som ett barn i skydd innan jag ska stiga av i min ensamhet igen.