Ur mina kommande memoarer!

Nästa morgon klockan nio satt jag på bussen mot Vetlanda. Strax före hade vi suttit på caféet på Centralstationen i Malmö och druckit en kopp kaffe Längtan slog igenom mig och jag ville bara att vi skulle ta båten över till Danmark och sedan flyget vidare till Paris. Det stred i mitt hjärta av en sådan outsäglig längtan dit att jag blev som förlamad. Jag satt där bara tyst och hörde högtalaren annonsera om avgångar och såg människor runt mig röra sig än hit och än dit. Jag ville bara ta ett djupt andetag och resa mig upp och försvinna för alltid från Sverige. Sverige är inte mitt land och svenska är inte mitt språk.

Men så satt jag där igen på bussen tillbaka till Vetlanda och snart kom separationsångesten.. Jag tycker att det är jättekonstigt att en människa som synts flera dagar (Märta) hux flux inte syns längre. Jag vet ju i tanken att hon finns men i och med att jag inte ser henne så finns hon inte riktigt längre eller jag är inte riktigt säker på det (säkert fyraåringen i mig) men så vet jag att jag snabbt kan ersätta det ansiktet med ett annat bara jag hittar ett tillräckligt öppet ansikte. Jag börjar prata med en tjej som ska till Finland och besöka sin far som ligger för döden där. Bussen skumpar fram genom Skånes landskap. Det är bara hon och jag på bussen förutom chauffören. Medan vi pratar stiger en fruktansvärd skräck upp ur min nacke och jag känner hur den invaderar hela hjärnan. Jag tänker: snart är du hemma, du sitter bara här på bussen och så är du snart hemma. Jag försöker att inte tänka på min skräckslagna ensamhet i lägenheten som jag nyss flydde ifrån. 

Sedan händer följande: Bussen börjar krångla och det blir mycket varmt. Chauffören ringer och ringer för att få hjälp. Stannar och går ut och ser att fläktremmarna är av. Ringer vidare och åker in till olika verkstäder för att få hjälp, men ingen kan hjälpa oss. Ytterligare en dam stiger på. Hon ska till Linköping och så ytterligare en gammal dam som ska till Växjö. Nu måste han stanna mitt på vägen för motorn håller på att koka: den är uppe i 120 (ska vara 90 ) Han blir lotsad via telefon till Atteviks i Älmhult dit vi masar oss i mycket sakta tempo.Väl där är tjejen som måste med färjan till Finland samma kväll nervös. Den gamla damen säger att stambanan går ju förbi Älmhult och det är nog bättre att hon tar tåget upp. Då har hon inga pengar och chauffören har inte ett öre med sig (1) för eventuella utlägg. Dessutom klarar han inte av situationen, han vet inte hur han ska göra med något . Jag ser hans handlingsförlamning och jag börjar handla.Jag säger till tjejen att jag lånar henne pengar så hon kommer med tåget. Så går jag in på Atteviks och får låna en hyrbil och så kör jag henne och den gamla damen till stationen och där tar vi reda på tågtider och det finns ett tåg som stannar kvart i två och är i Stockholm i tid innan båten ska gå. Hon saknar 200 kronor för att klara biljetten. Jag ger henne pengarna utan att tveka och hon skriver upp mitt personkontonummer för en insättning senare. Jag letar fram en tågtid till den gamla damen. Om en halvtimma går ett tåg till Växjö. Men så backar den gamla damen och vill med tillbaka till bussen.

På stationen fanns en pizzeria och klockan var nu halv ett. Vi bestämde oss för att äta något innan vi åkte tillbaka till bussen. Så hux flux fann jag mig sittande på Älmhults station med en stor hamburgare i handen tillsammans med en gammal dam som berättade hela sitt liv för mig. Hon hade haft en mor som mobbat henne hela livet och hon hade gått i terapi inom S:T Lukasstiftelsen och sedan gift sig och skaffat tre fosterbarn. Hux flux medan vi satt där och glufsade och pratade kom ett skrattanfall över mig och jag skrattade åt mig själv och min panikångest (som var i full blom hela tiden) och åt hela livet som var så absurt. När vi kom tillbaka hade chauffören äntligen bestämt sig och hade skickat efter en ny buss från Perstorp. Det skulle ta en timma innan den kom.Jag gick in på verkstaden och började prata med några killar som jobbade där och så dök en åkare upp och så blev i stående och diskuterade dagens underhåll på bussar och bilar. Han chauffören verkar inte må bra, sa han. Nä, sa jag han fick handlingsförlamning en stund.

Sedan kom den nya bussen och två timmar efter schemat kom vi fram till Växjö. Vinkade av den gamla tanten och så fortsatte chauffören, polskan från Linköping och jag norrut. Polskan och jag diskuterade kulturkrockar och hon berättade hur hon fått lära sig att inte vara så öppen och spontan när hon kom till Sverige för trettio år sedan och hur hon blivit tyst och inåtvänd här men nu på senare år tagit tillbaka sitt naturliga mönster igen.Svenskar är inbundna töntar, sa jag. De är nog snälla men de är obegripliga att förstå sig på. -Men du är väl svensk, sa hon. Javisst, sa jag, men ändå inte. Jag kan inte förklara varför, sa jag, men jag kan inte identifiera mig med svenskheten. Förklara det. Förklara det.

 Nu ville chauffören vara med och prata och vi hamnade på religion och han var verkligen insatt på något sätt i ämnet så till slut frågade jag honom om han var kristen. Då hade han tillhört Jehovas Vittnen i 20 år men gått ur förra året för att han insett att de inte talade sanning. Efter 20 år, sa jag förvånat !-Ja, sa han.-Stackars dig, sa jag då måste du vara i totalt kaos nu. -Ja, sa han, men jag vägrar att tro att jag bara är på jorden för att äta sova och dö. Då satte vi igång en diskussion om det som inte tagit slut när vi dundrade in i Vetlanda utan jag höll aldrig på att komma av bussen för han ville inte åka vidare förrän han sagt allt. -Jag har inte bråttom till Linköping, sa polskan. Till slut avrundade jag det hela ändå och tyckte att det var dags för honom att åka vidare mot Stockholm och så travade jag över järnvägsspåren med mina kassar.. Vilken resa!!