Jag skriver på mina memoarer. Här är ett utdrag om mitt liv och min ständiga följeslagare ångest. Jag har flyttat hem till min hemstad från universitetet. Det har gått fem år.

11/8 1996

Jag ringer till slut Lotta och får haka på Nyegänget till Skirös dansbana Ekbacken. De ska träffas i UKV-stugan i Nye före festplatsen i Skirö och vi blir utkörda till Nye. Jag bestämmer att nu orkar du detta, skräcken kommer över mig att jag nu måste sätta gränser mot alla andra och det känns tungt i bröstet. Men alternativet är en ensam kväll i Vetlanda, följer jag med bussen har jag lite sällskap runt mig resten av kvällen.

Plötsligt känner jag mig jättemorskt och ångesten släpper. Nu ska det dansas! Väl ute i UKV-stugan börjar ångesten kännas hotande inom mig men jag ler och skojar med.

När vi kliver av i Skirö,där dansbanan ligger, försvinner jag snabbt ensam till inträdet och betalar och går in. Jag känner dem i luckan och skojar lite. Väl uppe på Ekbacken träffar jag andra ensamma utedansare som jag känner från alla evinnerliga buggkurser vi drar oss igenom, så jag är snabbt uppe och dansar.

Men så kommer en sådan ångestkyss att jag bara skakar i mina grundvalar och går och sätter mig i ett hörn med en kopp kaffe. Då kommer Bengan och hans tjej från Åseda och dimpar ner. Hallå, sitter du här själv! Och vad gör du nu för tiden? Ingenting?Men ta dig i kragen, du som är så duktig. Ingenting! Skärp till dig! Jag sitter bara och försöker hålla ihop ett ångestfall av övergivenhet utan dess like. Helst skulle jag vilja ställa mig upp och storgråta och be någon köra hem mig, jag klarar inte en minut till “borta”. Men jag vet att det är en 7 -åring i mig som skriker. Precis så skrek jag när jag skulle sova över hos en familj i Björkeby när jag var 7 år. De fick köra hem mig mitt i natten. Jag bara gallskrek.

Hela kroppen bara rister av skräck men utåt lyfter jag kaffekoppen och samtalar vidare. Bengan ser igenom lite och han säger att det är ändå tur att jag kommer hem igen. Vad skulle du till Linköping och göra! Jag säger att jag kom hem men ändå inte. Alla mina år borta har format mig till medelklass manér och jag kan inte gorma och vråla och supa som förr. Så tycker folk att jag har blivit för fin och så anstränger mig att vara mer ingvor från förr och så vet jag inte vem jag är. “Nu går vi ner till bilen och tar en sup, Ingvor” “Kom igen!” Skräcken avtar när jag kommer in i deras sällskap och jag försöker slappna av trots att benen känns som gelé och kroppen tung som en säck potatis.

Jag har sett “min bygdens son” nere på parkeringen innan och jag undrar var han är. Jag försöker tänka att det inte är så viktigt men jag måste erkänna att det är det.

Efter pausen dansar jag vidare med olika ena fast kroppen känns blytung och kallsvettig. Är jag sjuk? Men det var jag inte när jag åkte. Alltså, tung-ångest.

Så går jag och tittar efter Peter som han heter. Plötsligt kommer han av dansbanan och vi går rakt mot varandra och bara rakt i varandras armar. Och var har du varit hela kvällen?

Så går vi upp och dansar, han kan inte egentligen och när det är buggturerna står vi och hänger bredvid banan och pratar i munnen på varandra. Folk som vi känner ler mot oss när de dansar förbi. Jaha..de två.. Bygdens son och Vetlandas äldsta tonåring. Han som aldrig får tag i en tjej och hon som kom hem igen.

Så närmar sig kvällen sitt slut och jag tänker att nu måste jag med bussen hem till Vetlanda fast jag hellre vill följa med honom. Vi hamnar i ett tjat om hur vi ska göra ute på parkeringen och han säger att “du är ju knepig, du. Jag ser just att du vill men du säger nej. Släpp kontrollen.” Men jag har hamnat i ett nej och till slut slutar han att tjata och går.

Jag hoppar på bussen och dimper ner bredvid tjejen jag lärde känna på förfesten och som jobbar som avbytare. Vi pratade kor hela bussresan till Skirö. Nu ska vi prata kor hela vägen hem

Huxflux jävla händer det hela.

Jag sitter och halvångrar att jag inte följde med till Kvill och tänker att varför vågar du inte lever ditt liv utan att förpacka det i “det är bäst så”. Just när jag sitter och tänker det så stiger Peter på bussen och spejar. Fel buss, Peter, ropar någon, denna går till Vetlanda. Han lyssnar inte och jag känner att nu händer något.

Så får han syn på mig och så pekar han rakt på mig och säger högt: “Och du bara följer med här. Kliv av meddetsamma.” Han har då aldrig sett så bestämt ut någon gång innan. Bussen bara gapar och börjar titta på mig och det är som i en film och innan jag börjar tänka så reser sig kroppen på mig och jag hoppar av bussen och han tar tag i mig och säger att nu kommer du inte längre så du bara vet det.

Han tar mig i handen och så går vi i väg. Jag vågar inte vända mig om och snart sticker bussen iväg och vi står där på parkeringen och så dyker lite andra löshästar upp och vi får skjuts till Kvill. Hela vägen håller han mig i handen hårt, fast och jag sitter bredvid och tittar ut på stjärnhimlen som är stor och mäktig och vintergatan som syns tydligt och hör med ett halvt öra på Peter när han pratar med de andra i bilen och de diskuterar var Peter syster bor om det är i det blå huset eller i det vita och frågar om hans morbror har åkt till Gotland eller inte och hur blev det nu med den vita Volvon som skulle lackeras om. Jag känner mig trygg och inne i en situation och inte en vandrare. När vi kliver av oss säger chauffören att det var ett snyggt fruntimmer du hittade och ta väl vara på henne nu… lite underförstått att sumpa inte chansen och skärp till dig. Jag ler tyst.

Jag vet precis hur tafatt han är, som en kalv, lite slängig, blyg och med ett dåligt självförtroende men med ett jättevarmt hjärta och två varsamma, varma händer som håller om en som en kappa någon lagt över ens axlar för att skydda en.

Vi sover i hans föräldrars dubbelsäng,de är på semester och det känns som vi är tjugo år igen och det är rätt ålder för mig och jag slappnar av i mörkret, i den ljusa sommarnatten och drömmarna om ett nytt liv börjar….