Språnget
I min ungdom
byggde jag en mur
kring mitt jag
jag ville ha en hållbar struktur
för mitt liv,
ett hanterligt spelrum
för mina planer,
och det dröjde länge
innan jag förstod
att man kan inte göra
några upptäckter i slutna rum,
inga spontana rörelser
i ett liv kringränt av regler
och ambitioner.
Det tog år
av betingade reflexer,
undertryckta känslor,
bestämd grammatik
innan jag vågade
överge denna konstruktion
och såg sprickorna i muren;
jag skärpte blicken och fick
lust
att skrapa av mig min hud,
lämna mina frusna väggar,
lösa upp mitt rigida tal.
Språnget från muren
var ett ögonblicks verk,
yrsel genomträngde mig,
men klar luft fyllde mina
lungor och jag föll mjukt
som en snöflinga.