Siv Arb

Språnget

I min ungdom

byggde jag en mur

kring mitt jag

jag ville ha en hållbar struktur

       för mitt liv,

ett hanterligt spelrum

för mina planer,

och det dröjde länge

innan jag förstod

att man kan inte göra

några upptäckter i slutna ruum,

inga spontana rörelser

i ett liv kringränt av regler

och ambitioner.

Det tog år

av betingade reflexer,

undertryckta känslor,

bestämd grammatik

innan jag vågade

överge denna konstruktion

och såg sprickorna i muren;

   jag skärpte blicken och fick

       lust

   att skrapa av mig min hud,

   lämna mina frusna väggar,

   lösa upp mitt rigida tal.

Språnget från muren

var ett ögonblicks verk,

yrsel genomträngde mig,

men klar luft fyllde mina

    lungor och jag föll mjukt

    som en snöflinga.