Vetlanda kyrka sett från Tjustkulle. Foto: Ingvor Sabina Le John

Jag växte upp i utkanten av en liten, småländsk stad med skogen bakom vår tomtgräns. Det var i en 60-tals villa med panoramafönster i köket; varje morgon före skola och hundrastning kunde man se dagens väder på nära håll till frukostgröten.

Så gott som varje eftermiddag slängde jag in skolböckerna när jag kom hem och tog med mig hunden ut på långpromenad. Vi började på de upptrampade motionsstigarna nära villaområdet för att så småningom vika av ut i storskogen på våra egna stigar. På helgerna blev vandringarna längre; jag packade ryggsäcken och var borta från morgon till skymning; vi vandrade längs sjöar, åar och under höga tallar som bildade ett slags tak över en där man gick i mossan, det kunde kännas som ett Guds tempel. Allteftersom åren gick och jag växte upp hade jag fler hundar i sällskap; jag var känd som ”hundflickan” i bygden och folk lämnade in sina hundar till mig över helger.

När jag flyttade till mitt ungdomsliv i storstaden tog jag med mig mitt vandrarbehov; jag lärde känna svenska städer genom att ströva runt i dem under 80- och 90-tal. När jag så hamnade i England på 2000-talet fortsatte mitt upptäckarliv över engelska hedar, längs Dorsets kuster och i norra Londons utkanter via nerlagda järnvägsspår. Det fanns t o m en bok som hette ”How to circle London by foot” som jag försökte klara av. För 10 år sedan hamnade jag i Malmö; jag fortsatte vandra här. Med min grannes hund som sällskap lärde jag känna olika delar av staden och dess utkanter; en runda var Bulltofta rekreationsområde, över till Segevångs golfbana mot Arlöv och sedan hemåt via Östra sjukhusets park.

Men något hände för några år sedan, inte något fysiskt, men psykiskt; jag började känna mig otrygg utomhus. Det var en märklig känsla för en kvinna som vandrat i 60 år, men de senaste åren hade tärt på mitt självförtroendekapital, dels genom glåpord i närmiljön men också av alla nyheter och  tidningsartiklar om gruppvåldtäkter, överfall och rån. Min faster som är 90 år vandrar fortfarande där hon bor i Västsverige och jag försöker ha henne som förebild, ”vågar hon, vågar jag”, men något har hänt i det svenska samhället som gör mig otrygg.

En frihet är hotad som är dyrbar; vandrandets revir snävas in för kvinnor likt frånvaron av flickor som är ute och leker där jag bor. Jag skulle vilja gå in till någon av dem och berätta om mina hundar och vandringsstigar när jag växte upp, om skogens trygga hem, om ostmackan och chokladmjölken i min ryggsäck, där jag under en paus satt lutad mot ett träd i den småländska landskapet med hunden vilande vid mina fötter; – när jag var fri och trodde mig förbli så livet ut.

Sydsvenskan

DN